En helt vanlig söndagmorgon satt jag och åt min frukost när mannen stegade in.

- Och vem har du knullat i natt?

Ögonen var svarta och munnen ihopbiten där han stod framför mig.
Barnen stod i hallen och kikade in.

- Din bil var inte hemma inatt så du har varit ute och knullat runt igen.
Fattar du inte vad du håller på med?
Vad ska barnen tro?
Och du tror att du ska få behålla barnen, vänta bara, jag kommer att ta barnen infrån dej...

Jag visste inte vad jag skulle svara.
Min bil stod vid änden av biltaket, osynlig från vägen och alldeles nystädad och nytvättad.
Och för den insatsen det anklagades jag för horeri och orent leverne.

Jag kastade en snabb blick ut genom fönstret.
Jo, bilen stod kvar och mannens bil fanns på parkeringen framför.

- Snälla kan du gå ut. Ut ur min lägenhet och ut ur mitt hem.

Jag insåg att det inte fanns något för mig att säga. Han skulle ändå inte tro mig.
Allt skulle bara ses som bortförklaringar från min sida.

Dagarna hankade sig fram.
Helgerna likaså.
Jag kämpade med min utbildning och gav allt för att äntligen bli klar.
Det skulle gå.
Det måste gå att få ett slutarbete gjort trots att en galning till man gjorde mitt liv till ett helvete med burdusa intrång och märkliga telefonsamtal och barnens liv till sönderhackade bitar av glömda löften och brutna avtal.

När maj månad äntligen tog slut och jag lyckats få min utbildning i hamn kunde jag äntligen koncentrera mig på min framtid igen.
Först skulle vi ha födelsedagskalas och examensfest.
Jag storstädade hela lägenheten och slängde ut alla mattor.
Mitt i allt fejande stod min före detta svärmor framför mig i vardagsrummet.
Hon var arg.
Mycket arg.

- Du tar inte mina barn ifrån mig!

Jag stirrade häpet på henne.
- Hm. Din son bor några kilometer bort och din dotter i Sverige.
Dem har jag inte tänkt ta ifrån dej. Vad menar du?

- Du håller på att flytta! Du ska inte ta barnen någonstans!

Jag tittade runt mig i min lägenhet. Gardiner i fönstren, renskurade golv och nytvättade fönster.
Ingenting tydde på en närstående flytt.

- Snälla du, jag blev klar med min utbildning och ett av barnen fyller år.
Vi ska ha kalas och fira bägge sakerna och därför städar jag.
När man tänker tvätta golv slänger man ut mattorna.
Jag försöker få henne att förstå.

Hon vänder om och stegar ut.
Det är sista gången jag pratar på riktigt med barnens farmor.

Några dagar senare eskalerar hoten och jag sväljer skammen och går till polisen.
Alla sms och alla email har jag utskrivna och bär med mig i en plastficka.
Två konstaplar sitter och pratar med mig.
De läser igenom allt material och ställer följdfrågor.

- Vill du polisanmäla hoten och förföljelserna?

Jag tittar på polisen och sväljer.

- Inte egentligen. Finns det något annat sätt att få ett slut på det hela?

Polisen lovar prata med mannen och jag cyklar hemåt.
Livet känns lite lättare igen.

Några dagar senare blir jag uppringd av en orolig konstapel.
Det är sen kväll och jag sitter hemma hos mina föräldrar.

- Du får INTE vara ensam, inte någonstans!
Se till att alltid ha någon med dig överallt och snälla snälla försök hitta ett annat boende.
Vi kan inte skydda dig här. Du måste åka härifrån.

Jag stirrar rakt framför mig.
Inte bo kvar?
Polisen kan inte garantera min säkerhet?
Har jag hamnat i en dålig polisfilm?

Konstapeln förklarar att de pratat med mannen.
Dessutom hade de också pratat med farfar.
Båda hade kommit till stationen och pratat med konstapeln som ringde upp mig.
Han gillade inte det han hörde men eftersom jag inte ville göra någon polisanmälan kunde han bara uppmana mig till att flytta.

- Har du någonstans att ta vägen? Kan du åka hem till ön igen?

Jo, jag kunde åka hem till ön igen. Barnen hade absolut ingenting emot den tanken.
Faktum var att vi bollat tanken emellan oss som en dröm när det varit som mörkast och jobbigast under vintern och våren.
Jag bestämde mig den natten.
Om en poliskonstapel ansåg att vi var otrygga här kunde jag lika gärna ta barnen med mig och flytta hem igen.

Bostad var inget problem.
Jag hittade ett lagom stort torp och bad en kompis åka dit och kika.
Jobb fanns både här och där. Det var mer eller mindre bara att välja och vraka.
Ett deltidsjobb för en ensamstående mamma, inga problem.

En nära vän lånade ut ett täckt bilsläp och min lillebror lånade ut sin stora förlängda Hiace.
På en dag hade jag packat ihop det vi hade i lägenheten och vi for hem till mina föräldrar för att invänta morgonnatten och färden hem.

När jag satt vid köksbordet ringde min mobiltelefon.
Ett okänt nummer och en främling i andra änden.

- Hej, jag ringer från fogdeämbetet. Var befinner du dig? Kan du komma in till stan innan 17?
Jag har en stämning att delge dig.

Mannen hade bidat sin tid.
Nu ville han ha ensam vårdnad om barnen.
Jag var inte värd ett ruttet lingon och skulle förgöras.
Jag skulle få för att jag lämnade honom.
För så gör man bara inte.

 
 
 

12 kommentarer

Ninni

15 Nov 2013 20:35

Usch och fy fan...

Lotta Sjölund-Nordlund

15 Nov 2013 20:35

;(

Mari

16 Nov 2013 06:39

FY FARAO!!!

Pia

16 Nov 2013 07:47

Fy fan. Finner inga ord riktigt.

Dick

17 Nov 2013 08:57

Om sanningen finns i denna blogg så förvånas jag inte. Ett svenskt samhälle i ett nötskal. Totalt rättshaveri. Så man vill spy.

Svar: Inte svensk utan finlandssvenskt.Och sanningen, var finns den?

Det här är min version av vad som hände, då.
Till min hjälp har jag dagböcker och kalendrar samt en hel bunt med protokoll och underlag. Därifrån pusslar jag ihop bitarna som var mitt liv för många år sen.

Du kan vara säker på att mannen har en helt annan version.
Precis som barnen har var sin.
Människorna i omgivningen har antagligen också bildat sig en helt egen uppfattning.
Sisa

Isabelle

17 Nov 2013 11:11

hej! ville bara ge dig styrke karmar, fy fan för han!

Dick

17 Nov 2013 15:16

Då blir jag ännu mera arg för jag trodde våra Poliser hade mera kurage än detta. Mina tankar är definitivt med dig och önskar verkligen att ett sådant fall skulle direkt vara under allmänt åtal och inte målsägande. Psykisk tortyr. Men bra att du kan skriva om det för det hjälper om dock inte helar. I såna här fall skäms jag för det manliga könet. Tyvärr är det så att de drabbade oftast får försvinna än att samhället skulle flytta på den skyldige. Händer överallt i världen har jag märkt då jag mycket följer med både CNN och Sky News.

Leonor

05 Feb 2014 12:06

finns inga ord...

Ereeka

05 Feb 2014 12:11

Usch, vad jobbigt! :(

Anonym

05 Feb 2014 12:34

usch fyfan vad jobbigt :(

Sofie W

08 Feb 2014 09:39

finns inga ord..

Kommentera

Publiceras ej