Det blev en sommar igen.
En ny sommar med nya utmaningar.
Största utmaningen av dem alla visade sig vara att få till stånd en tid för sommarumgänge med barnen.
- Simskolan infaller i början på juli, skulle jag kunna få ha alla barnen två veckor då?
- Du måste förstå att de är skilsmässobarn nu och då kan du inte planera in aktiviteter åt barnen.
- Jag tänkte ta alla barnen med mig till Danmark i månadsskiftet juni – juli, är det möjligt att ordna det? Att umgänget faktiskt blir av då?
- Pappan har faktiskt tänkt åka ut och resa genom Sverige och ner till Danmark med barnen. Du kan inte räkna med att få dem just när du vill.
Jag kände mig som don Quijote. Att försöka få ett fungerande sommarumgänge tillstånd var lika fruktlöst som att stångas emot väderkvarnar.
Socialarbetarna hade den bestämda åsikten att jag försökte styra och ställa med barnen och fadern och alla mina förslag till umgängestider smulades sönder.
Tillsist lyckades jag få en förlängd helg i slutet av juni.
Det stod trots allt i domstolsbeslutet att mina helger var just sista helgen i jämna månader.
Och att jag anmält dem till länsstyrelsen och därmed dragit igång en utredning gentemot socialsektorn i kommunen i början av sommaren kanske gjorde att de insåg allvaret i det hela.
De kunde inte förhindra umgänge när utomstående utredare höll ögonen på dem.
Vi fick vår tältsemester i Danmark.
Vår medresenär pratade flytande danska och såg till att barnen fick upptäcka ett Danmark utanför turistbroschyrerna.
Vi låg i våra sovsäckar och diskuterade dagen som varit samt planerade följande dag till långt in på natten.
Kväll efter kväll.
Nygräddat bröd och nougat till frukost.
Simma i både poler och öppet hav.
Vi gick längs västkusten och plockade stenar och snäckor.
Vi campade på ett ställe med badhus och roade oss med både rutchkanor och att simma runt i en kall simbassäng med infällt akvarium.
En fotograf på badhuset gick omkring och tog bilder på alla badgäster och vi fick flera fina minnen i bildform att ta med oss hem.
Vi njöt av lugnet och sevärdheterna.
Mitt lilla barn tappade sin första tand och fick en peng med hål i av tandfen.
Och vi hälsade på i dockhuset.
Bland alla fina sagolandskap dök jultomtens verkstad upp.
Bredvid montern fanns en stor cylinder fylld med nappar.
Och en plastlåda för brev till tomten.
Alla tre barnen skrev sina önskelistor.
Jag kikade på listorna i plastlådan, en docka önskade någon.
En annan ville ha en traktor.
En cykel, den ska vara röd och ha växlar.
Mitt lilla barn skrev: ”Hej Tomten. Jag vill bo på ön. En liten häst.”
Ögonen var stora och blanka när brevet visades innan det lades bland alla andra önskelistor i lådan.
Jag svalde och kände klumpen i magen.
Även denna jul skulle mitt lilla barn bli besviket.
Tomten skulle nog inte läsa barnets önskelista.
Ingendera av barnets önskningar skulle gå i uppfyllelse.
Det blev dags att återvända till ön för de sista dagarna av barnens sommarlov på ön.
Mitt lilla barn satt i baksätet och skrev sitt absolut allra första självmordsbrev.
Och vi vuxna visste inte vad vi skulle säga eller göra för att hjälpa barnet.
Väl tillbaka på ön tappade mitt lilla barn sin andra tand lagom tills simskolan började.
En tandlös liten 6-åring plaskade omkring tillsammans med sina syskon och tog intressemärket medan mellanbarnet kämpade sig till simkandidaten, 10 år ung.
Pappan till kusinerna på fars sida kom på besök och visade både sina och mina barn sina hemtrakter.
Vi klättrade i hans barndoms berg och utforskade en stor del av öns norra del tillsammans med dem.
Vi fick besök av mina föräldrar och syskon och syskonbarn.
Och vi hann gå på konserter och träffa gamla vänner och bekanta under ljumma sommarkvällar.
Jag hade turen att vinna en seglats med en jättestor segelbåt och vi njöt av några timmar långt ute till havs innan det blev dags att återvända hem till fadern.
Den här gången följde alla barnen med honom på resan genom Sverige.
Och jag kunde inte vara säker på att få träffa dem igen.
Hur skulle jag kunna det.
Efter allt som varit visste jag bara att varje adjö kunde bli det sista.
Och vid varje adjö såg jag till att ta ordentligt farväl, innan.
Utifall att.
Kommentera