En vacker vårkväll åker vi över med småfärjorna.
Mitt barn somnar innan vi är helt över på andra sidan.
Det gör inget för min väninna ringer och håller mig sällskap i örat.
Hon undrar när vi kommer och hur länge vi tänker stanna.
Och när vi pratat en stund bjuder hon över oss på ett av barnens födelsedagskalas.
Vi kommer gärna.

När vi anländer dagen därpå finns redan en hel del barn på plats.
Mitt lilla barn har också fått komma och flyger rakt upp i min famn när vi ses.
Vi sitter länge och bara håller om varandra och jag ser min väninnas blick.
Det här var en välplanerad tajming från hennes sida, och jag är tacksam.

Barnen leker lekar och jagar varandra i skogsbrynet.
Vi tar med oss våra kaffemuggar och går ut.
Där sitter vi, tre mammor på rad, och njuter i solen och pratar om allt och inget.

Ett par timmar senare hörs en bil nere vid vägen.
Mitt barn kommer rusande och springer rakt till skottkärran som står framför oss mitt på gårdsplanen.
Innan någon av oss hinner reagera vänds skottkärran över barnet och det enda som syns är skuggan av två fötter.
- Jag är inte här, väser barnet under skottkärran.

Mitt lilla barn kommer också rusande och kryper upp i min famn.
Vänder ansiktet emot min hals och viskar lågt – Snälla mamma, jag får stanna här, visst får jag stanna här, med dej, visst, mamma, får jag det?

Jag stryker barnet över det ljusa håret och den spända ryggen.
Och jag önskar att jag kunde lova barnet att få stanna hos mig.
En bildörr smäller igen och barnet rister till av återhållen gråt.
- Snälla mamma, får jag, säg att jag får, kan jag inte få vara här med dej...?

Fotstegen på grusgången tystnar och mannen står där, ett tiotal meter ifrån oss.
Han behöver bara säga barnets namn, högt, och barnet rycker till och sneglar mot honom.
En handrörelse som visar att barnet ska komma till honom och jag får en sista hård kram av mitt lilla barn.

En snabb blick mot mig innan barnet hastigt torkar tårarna från kinderna och sakta kanar ner från mitt knä.
Med tunga steg och nerslagen blick går mitt lilla barn iväg och ställer sig vid mannens sida.
Armarna hänger rakt ner och blicken är vänd mot marken.
Jag ser hur axlarna skakar.

Mannen vill veta var mitt äldre barn finns.
Vi mammor tittar på varandra och säger samstämmigt att vi inte riktigt vet.
Barnet kan vara i skogen, eller i någon av kojorna eller kanske inne i huset.
Gårdsplanen är stor, skogen likaså.

Mannen vänder sig om och puttar mitt lilla barn i ryggen.
Med stela ben följer barnet efter och sneglar mot mitt håll hela vägen till bilen.
Mannen öppnar dörren och barnet kryper upp på bälteskudden utan att släppa ögonkontakten med mig.
När bildörren stängts ser jag barnets stora ögon genom rutan.
Oavvänt tittar vi på varandra tills bilen åkt så långt att vi inte längre kan se varandra.

Mitt barn vänder upp skottkärran igen.
- Jag ville inte prata med pappa. Inte idag. Jag ville att mitt syskon skulle få vara med oss, men det vill inte han.

Barnet kommer och ger mig en hastig kram och springer sen in i huset för att fortsätta leka.

Vi mammor sitter kvar i solskenet.
Men jag fryser.
Och ingen av oss säger någonting alls.
Det finns inget kvar att säga.
Och efter en stund stiger vi upp och letar rätt på våra barn.

Det är dags att åka hem nu.
Festen är över.


 



gömma, stanna, tårar,

Mitt barn gillar att röra på sig.
Det är ridning och simning och fotboll och allt som gör att man rör på kroppen.
Turligt nog gillar de flesta i klassen också att röra på sig och därmed är succén ett faktum.

Första året på ön tog laget hem distriktsmästerskapen i fotboll.
Andra året fick de hem pokalen från skolcupen i fotboll.
Men mitt barn fick inte vara med och fira.
Jag blev tvungen att plocka upp barnet direkt matchen var avgjord och vinsten i hamn och köra fort fort till färjan.

Fadern väntade och han tyckte inte att en vinst i en skolcup var något värt att fira alls.

Vi lärde oss under åren som följde att det inte fanns något mitt barn ville göra, eller gjorde, som egentligen var värt någonting.
För att få medverka i idrottsevenemang i någon form krävdes att evenemanget var ordnat på mina dagar, veckor och helger.
Att flytta på en av faderns helger på grund av ett evenemang var ogörligt.
Däremot var det helt ok för fadern att vägra föra barnen bosatta hos honom till mig.
Socialtanterna godtog allt umgängessabotage från hans sida med hänvisning till fotbollsläger eller klubbmästerskap eller maskerad på skolan eller egentligen vad som helst som han framförde.
Precis allt var ok från hans sida.
Och absolut inget från min.

Mitt barn fick inte fira med sin klass.
Inte i idrotthallen när de vann skolcupen och fick ta emot pokalen.
Och på prisbilderna i tidningen finns inte mitt barn med.
Mitt barns prestation suddades effektivt ut.
Förminskades.
Och glömdes bort.


 
fotboll, pokal, skolcup,

Jag följer med mitt barn till skolan.
Det är en helt vanlig måndag i början av december och mitt barn ska börja i en helt ny skola.
Eller egentligen är det bara lärarna som tror att skolan är ny.
När vi stiger in i klassrummet och tittar på alla ansikten som vänds emot oss ser vi bara gamla vänner och bekanta.

Mitt barn får en egen sittplats och en egen låda i skåpet längs väggen.
Jag sitter på en stol längst bak i klassrummet och lyssnar på lärarinnan.
Mina ögon betraktar eleverna och jag ser deras föräldrar i dem.
Där är min småkusins barn, där sitter mitt barns barndomskompis, där sitter en före detta grannes barn...

När det är dags för dagens första rast och vi alla går ut på skolgården är mitt barn redan en av alla, mitt i högen.
Skolans rektor kommer fram till mig och konstaterar förvånat att det ser ut att gå bra.
Han ville inte att vi skulle komma till skolan innan terminen var slut men jag hade insisterat och nu var han förvånad över att det gick så bra.

Jag pekar på lärarlängan på gården, - Ser du fönstret där, med den rödrutiga gardinen? Där har mitt barn bott närapå halva sitt liv. Rummet bredvid, det med blå gardin, det var syskonens sovrum.

Han tittar på mig.
Länge.

Han hade nog inte trott på mig när jag förklarat i telefon att vi var hemma här.
Att det här var vår bakgård.
Då, innan, för länge sen.

Jag pekade på flaggstången på gräsmattan, - Där hängde flaggan på halvstång när mitt barn dog.
Vi bodde här då och i skolan höll man en tyst minut och pratade om döden.

Han ifrågasatte inte längre mitt beslut över att låta mitt barn börja i skolan strax innan terminen var över.
Mitt barn hörde hemma här.

Det blev dags för julfest och vi åkte till mitt barns gamla skola för en sista gång.
Julfest-programmet var redan inövat och mitt barn fick uppträda som Rudolf med Röda Mulen och läsa sina repliker inför en fullsatt gymnastiksal.

Mitt lilla barn hade flytt upp i min famn direkt vi sågs.
Vi satt där med armarna hårt om varandra mitt ibland alla andra och tittade på barnen som uppträdde, klass efter klass.

När det var dags för tomtemor och tomtefar fanns det bara två barn i hela salen som blev utan julklappar.
Mitt lilla och mitt stora barn.
Deras far visste inte om att det hörde till att ta med julklappar åt barnen.
Han hade inte läst informationen och läxade upp mitt äldsta barn som inte berättat åt honom.

Mitt lilla barn satt i mitt knä och grät.
- Kommer jag inte att få julklappar på julafton heller? Tänk om tomten har glömt mig, på riktigt? Tänk om jag aldrig mera får några julklappar?

Jag försökte trösta mitt lilla barn.
Mitt barn försökte trösta sitt syskon och mitt stora barn satt och försökte se oberört ut. - Jag behöver inga julklappar.
Rösten darrade lite och barnet, som aldrig varit någon hårding utan alltid omhändertagande rättvis och mjuk, såg precis så litet och ynkligt ut som sitt yngsta syskon.

Och jag skällde ut pappan framför alla som fanns i närheten.
Hur i hela fridens dagar kan man lägga ansvaret för julfest eller julklappar eller information på ett litet barn?
Hur tänker man när man låter ett litet barn förlora tron på jultomten och skyller på ett äldre syskon?

Den kvällen vägrade mitt lilla barn släppa mig och efter kvällens alla tårar fick barnet följa med mig och syskonet hem till mormor och morfar.
Vi sov tillsammans i samma säng och höll om varandra, hårt, hela natten.
Desto större var ångesten och gråten när fadern kom för att hämta hem barnet dagen efter.

Och när vi träffades igen på julaftonen kände jag för första gången lukten.
Lukten som skulle förfölja mitt lilla barn under så många år.
Mitt lilla barn hade fått sin första uvi.
Och det vara bara jag som brydde mig.

ensam,