Vet du om att ditt barn lever i misär?
Rösten i andra änden av telefonen låter uppriktig.
Jag sväljer.
Hur illa kan det bli?
Mitt lilla barn mår dåligt.
 
Jag vaknar av att någon styker mig över ryggen.
En liten varm hand som stryker gång på gång över min rygg.
Jag vänder mig om och tittar på mitt lilla barn i det skumma rummet.
Ljuset som sipprar in säger mig att vargtimmen inte infunnit sig än.
”Jag ville bara känna att du är här mamma.”
Jag kramar hårt om mitt lilla barn och ligger vaken medan barnet somnar i mina armar.

Vi byter om på färjans toalett.
En väska med märkta kläder som inte rörs förrän det är dags att återbörda barnet till fadern.
En stickande doft i mina näsborrar när jag lyfter upp mitt barn säger mig att det är dags för ännu en resa till akuten.
Mitt lilla barn har ännu en urinvägsinflammation.
Jag frågar hur länge det gjort ont att kissa.
Barnet rycker till och tittar på mig med stora ögon.
Tystnade som möter mig är talande.
Ingen bryr sig om mitt lilla barn.
Ingen.

Vi är ute på äventyr.
Dryga veckan har vi tältat och upptäckt nya saker och hört människor prata på främmande men ändå förståeligt tungomål.
Danmark är litet men ändå så stort.
Ett hus fyllt med dockor bakom glas förundrar oss.
Vi går och tittar och pekar.
Fram och tillbaka.
Vi hittar tomtens monter.
Och tomtens önskelista får fyllas på.
Barnen skriver sina önskelistor.
Mitt lilla barn skriver med spretiga bokstäver.
”Jag vill bo med mamma på Åland”
Resten av resan är förstörd.
Barnet skriver ännu en lapp på vägen tillbaka till färjan.
”Jag vill bara dö.”
 
Jag trotsar socialdirektören och hälsar på mitt barn utan att meddela skriftlig en vecka i förväg.
Vi ligger på golvet i skolans gymnastiksal och mitt lilla barn gråter.
Jag håller om barnet.
Vyssjar.
Nynnar.
Håller om och bara finns där.
När skoldagen är slut sliter farmor barnet ur min famn.
Farfar står utanför och höttar med näven mot mej.
Jag ser inte barnet mera.
Tårarna förblindar mig och när de äntligen slutar rinna är barnet borta.
Igen.

”Mamma, varför kan jag inte få dö?”
Den lilla rösten i andra änden skakar av återhållen gråt.
”Vad är det?”
Min röst darrar den också.
”Jag är så hungrig mamma, jag är så hungrig.”
”Finns det inget bröd? Kan du inte göra dej en smörgås?”
Jag känner den välbekanta smärtan i magen igen.
Mitt barn är hungrigt och jag är inte där.
”Jag får inte äta bröd mamma. Jag måste äta blomkålssoppa säger farmor.”
Nu hör jag hur tårarna rinner på mitt lilla barn.
”Varför måste du äta blomkålssoppa? Har ni inget annat?”
Åh herregud, mitt lilla barn.
”Jag är för tjock. Kläderna passar inte. Jag måste äta blomkålssoppan för dom märker om jag tar en smörgås...och förresten så är farmor och farfar där ute. Jag vågar inte göra en smörgås...”
Rösten i andra änden hackas sönder och jag hör hur tänderna skallrar av gråten.
Barnet gråter så högt och vilt att min lillasyster som står bredvid mig vid köksbänken hör och börjar gråta med.
Hur kan man tvinga ett barn att äta blomkålssoppa?
Ett växande barn!
Jag kan inget annat göra än finnas där i andra änden och lyssna på mitt älskade barn som gråter.
Hjärtskärande.
Länge.
Och ingen finns som ens vill hjälpa mitt lilla barn.
Ingen.

”Kan du komma och hämta ditt barn”
Jag blir förvånad.
Vad menar människan i andra ändan?
Efter lite prat kommer det fram att dödsönskan är stor.
Skolkuratorn känner sig maktlös.
Jag lovar hämta mitt barn om skolkuratorn ser till att ordna papper som gör det möjligt.
Det visar sig vara omöjligt.
Det går inte att ordna några papper.
Jag kan inte hämta mitt barn.
Socialdirektören sätter stopp för alla dylika planer.
Det är mitt fel att mitt lilla barn mår dåligt.
Jag bör glömma mina barn, skaffa mig en ny man och göra nya barn.
Jag måste sluta lägga mej i och låta barnen vara ifred.
Gör jag det så börjar nog mitt barn må bra igen.
Det är mitt fel att mitt barn mår dåligt och vill dö.
Bara mitt.

Det är natt.
Jag sover när telefonen ringer.
Mitt lilla barn ringer och vill höra att jag är där.
Jag sjunger för mitt lilla barn.
”När trollmor har lagt de 11 små trollen...”
Vi ligger tysta i varsin telefon.
Jag hör tysta snyftningar.
Jag sväljer klumpen i halsen och känner hur det bränner bakom ögonlocken.
Mitt barn gråter och jag kan bara krama om telefonluren.
”Sov nu lilla barn, sov med hyvelspån i näven...”
Rösten skakar och darrar.
Men jag vill inte att mitt lilla barn ska höra att jag gråter.
Jag sjunger tills mitt lilla barn sover.
Jag håller i luren och lyssnar på de lugna andetagen i andra änden.
Mitt barn sover.
Men jag kan inte sova.
Inte längre.
Jag har slutat sova en hel natt.
Och mardrömmen tar aldrig slut, inte ens när jag vaknar.

En bekymrad lärare ber att få prata med mig när jag hälsar på mitt lilla barn i skolan.
”Vet du om att ditt barn mår dåligt?”
Jag suckar inombords och undrar vad det är som ändrats.
Har det hänt något nytt?
Eller är det samma visa om igen?
Mitt barn har mått dåligt i så många år.
Så många har påpekat att jag borde göra något.
Så många har svikit.
Så många löften har brutits.
Mitt barn mår dåligt.
Ja?

Flyttlasset går och mitt lilla barn är överlyckligt.
Nu äntligen ska barnet få en egen dörr att stänga om sig.
En egen lägenhet.
Ett eget liv.
Äntligen.
Jag ler och ser på mitt överlyckliga barn.
Ska mardrömmen äntligen ta slut?
Två dagar senare är det över.
Socialen kan inget göra.
”Du måste förstå att vi inte kan hjälpa barnet. Man måste vara myndig för att få flytta hemifrån.”
Mitt barn tvingas flytta hem igen.
Fyra månader senare står jag i telefonen och hör en socialarbetare förklara för mig att jag måste hjälpa mitt barn.
Jag måste göra någonting.
Mitt barn lever i misär och jag måste GÖRA någonting.
Och jag står i konferensrummet på mitt jobb och känner hur raseriet bubblar i mig.
Hur vågar denna människa ringa mej och KRÄVA att jag ska GÖRA någonting?
Hur vågar människan?
Den myndighet människan arbetar för har sett till att mitt barn fråntagits alla rättigheter till ett värdigt liv under 11 års tid.

Inte en gång under alla dessa år har någon lyft ett finger för att hjälpa mitt barn.
Inte en gång har någon förklarat för fadern vilka skyldigheter han har gentemot sina barn.
Inte en gång har jag fått hjälp att träffa mina barn bosatta hos honom.
Inte en gång har mina barn bosatta hos honom fått hjälp att träffa mig.
Och nu är det mitt ANSVAR att hjälpa mitt barn?

Det sägs att barn omhändertas alltför lättvindigt i vårt land.
Det har jag då aldrig märkt av.
Inte ens en 17-åring som anses leva i misär får hjälp att flytta hemifrån.
Jisses.
Sen undrar människan varför barnet inte berättat hur illa det är.
Varför har barnet inte berättat hur det mår?
Varför säger barnet att allt är bara bra?

Jag resignerar.
Jag tänker länge innan jag svarar socialarbetaren.
”Hur tror du att barnet skulle berätta något åt er efter alla dessa år?
Alla brutna löften, alla förtroenden som återberättats åt fadern.
Allt ni har gjort för fadern.
Och inget har ni gjort för barnet.
Vad finns det kvar för barnet att berätta åt er?
Ingenting.”

Socialarbetaren ringde inte igen.
Och barnet är fortfarande kvar.

 
 
 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,

9 kommentarer

Irene Mattsson

30 Sep 2013 13:56

Äntligen skriver du ner din historia, jag kan inte förstå men jag kan känna smärtan att vara maktlös! Styrka till dig!

F. Lindström

30 Sep 2013 19:36

Med tårar i ögonen går jag och tittar till min dotter. En mardröm man inte vaknar från. Så stark du är, så otroligt stark!

Svar: Ta vara på varje sekund och varje minut.Förhoppningsvis behöver du aldrig återkalla dem igen för att känna närheten till din lilla. Men OM något skulle hända...är det skönt att ha dem nära tillhands.
Längst inne.
Nära ditt hjärta.
Sisa

Ninni

30 Sep 2013 19:46

Hej! Kan bara skicka en stor stor stor kraaaaaam!

Linda

01 Oct 2013 07:52

Här sitter jag på kontoret och tårarna vill inte sluta rinna. Fy fan, finner inga ord! Stor kram iaf, och tack!

NM

09 Oct 2013 23:49

hello,
känner mycket bra igen socialens arroganta och menlösa hållning i dessa frågor. Socialen ska ju se till barnets bästa heter det, men i praktiken fullständigt struntar man i det. För vem skall annars försvara ett litet försvarslöst barn? Har själv hållit på i ca 20 år i två omgångar med 2 barn. Resultatet är att man inte har någon kontakt med nåndera av barnet trots domstolsbeslut om umgänge!!!! Tal om att slänga samhällets pengar i sjön med advokater som samlar pengar på grundlös pajkastning, allt medan barnen lider och kommer i kläm i månader,ja åratal.
Har faktiskt sparat ett fint tidningsurklipp från dej för länge sen från ålandstidningen där just detta problem med föräldrar som utövar systematisk hjärntvätt av barnen(PAS) och som forskare kallar för psykisk misshandel(som kan ge livslånga psykiska besvär) speglas, vilket tyvärr den inkompetenta socialen struntar i.
Omhändertagande av barn är det enda man kan stå till tjänst med då en förälder tillåts hålla på med detta brottsliga svineri. Ta bort vårdnaden från dessa människor istället som sysslar med PAS och umgängessabotage, döm dem i rätten. Blir bara frustrerad och förbannad när man hör hur detta får fortgå långt in på 2000 talet. De olämpligaste föräldrarna "vinner" barnet till sej på på sätt som är så låga att de inte på långt när tål dagsjus...

Svar: Jodu. Jag har gråtit och bönat och bett.
Jag har hotat och jag har erbjudit de mest märkliga lösningar och bara fått kalla handen.
Hela tiden.
Men sen när det hänt något, när barnet snattat eller betett sig "olämpligt" eller skrivit självmordsbrev, då har det gått bra att ringa och kräva att jag ska ställa upp och "hjälpa till".
Däremellan har det varit tyst.
Mina önskemål om hjälp att få kontakt med barnen har inte fått någon som helst respons eftersom "barnen inte vill träffa dej, du måste förstå att dom HATAR dej"...
Märkligt resonemang av socialarbetarna.
Mycket märkligt.
Sisa

NM

10 Oct 2013 21:55

Ja, det måste vara något som är väldigt snett i samhället när det lönar sig som förälder att vara ryggradslös,falsk, utstuderat elak och det lägsta av allt, att använd barn som slagträn i vårdnadstvister. Kommer man till socialen och försöker påpeka att barnet blir utsatt för ensidig hjärntvätt att tycka illa om den andra föräldern, blir man bara behandlad som att man sitter och hittar på osanningar, det är så svårt att bevisa etc.. Man gör alltså allt för att undvika att ta itu med problem som man alltså annars skulle måsta konfrontera. Man vill sitta på en stol och dricka sitt kaffe och lyfta lön tydligen, medan det finns barn som verkligen far illa. Man mobbas ofta då också ut och trakasseras av socialen för att de själv ska undvika problemen.. Det är ungefär lika ruttet som det börjar bli på bottnarna i Östersjön. De giftiga och illaluktande algerna som driver iland på stränderna visar att något är mycket fel, men ingen gör något radikalt åt det. Ungefär samma är det här, barn mår dåligt och far illa, medan socialen blundar och mobbar ut den förälder som oftast är bäst lämpad att ta hand om barnets uppväxt.

JK

12 Nov 2013 18:19

Blir så arg så arg av att läsa hur du blir behandlad och hur barnet. Dom säger att man ska lita på dem osv. Barn har rätt till båda föräldrar säger dom.. jo visst är de sant. Men för mig är det så mycket viktigare att barn har rätt till en stabil och trygg miljö med kärlek! Barnet skulle ha fått det hos dig!! Kramar!

Katja

12 Nov 2013 18:29

Usch för sånt här. Barnen behandlas som papper i en pärm, inte som egna personer med behov och önskemål. Jag har själv varit ett av dom barnen. Mina barn ska inte behöva få gå igenom det där. Styrkekramar till dig.

Helén

10 Feb 2015 18:42

Vet du vad, du är inte ensam, det finns fler som du. Mina tårar flödade när jag läste ditt inlägg, jag har också 4 barn, idag har jag det!
Förra året tog pappan två av barnen efter ett umgänge, barn nr 1 är "bara" mitt och barn nr 2 har pappan haft enskild vårdnad om ( jag enskild om barn nr 3&4) Barn 2,3 och 4 har samma pappa. Han anmälde mig till soc att jag var alkoholist och till polisen att jag misshandlade barnen. När utredningarna las ner, gjorde han och hans sambo nya anmälningar och behöll barnen pga att det gjordes nya utredningar. Barnen fick jag inte träffa på 7 månader utan övervakat umgänge, trots att två var "bara mina". Här pågick ensidig hjärntvätt, gud vad hemska saker barnen berättat att pappa och flickvännen sa och gjorde. Till sist gör nya skolan en socanmälan, ja han fick dem att börja i en annan skola...
då händer det äntligen saker för det skolan anmäler kan få vem som helst att blekna, att barnen är skitiga, luktar illa, har inga årstidsanpassade kläder eller skor, de får ingen hjälp med läxor, hunden pissar och skiter inne i deras skolväskor, de är hungriga och säger att de inte vill gå hem till pappa för de får ingen mat.
till sist ringer en av sönerna i desperation och skriker, jag går aldrig tillbaka dit, hämta mig nu och det gör jag tack och lov med lagen som stöd.
Dagen efter kommer även andra sonen hem och sedan lämnas stämning så småningom on om barnet pappan har vårdnaden om. Processen i rätten är till min fördel, pappan inser att slaget är förlorat och medger mina yrkanden. I augusti i år är äntligen min kamp för mina pojkar över, av pappa får jag ett mail innehållande att : Jag vill aldrig mer se någon av Er!
Näe det har han sluppit... Nu jobbar vi på att bygga upp ett nytt liv, jag och mina barn.
Många varma kramar från en mamma som verkligen vet vad det innebär <3

Kommentera

Publiceras ej