Jag följer med mitt barn till skolan.
Det är en helt vanlig måndag i början av december och mitt barn ska börja i en helt ny skola.
Eller egentligen är det bara lärarna som tror att skolan är ny.
När vi stiger in i klassrummet och tittar på alla ansikten som vänds emot oss ser vi bara gamla vänner och bekanta.

Mitt barn får en egen sittplats och en egen låda i skåpet längs väggen.
Jag sitter på en stol längst bak i klassrummet och lyssnar på lärarinnan.
Mina ögon betraktar eleverna och jag ser deras föräldrar i dem.
Där är min småkusins barn, där sitter mitt barns barndomskompis, där sitter en före detta grannes barn...

När det är dags för dagens första rast och vi alla går ut på skolgården är mitt barn redan en av alla, mitt i högen.
Skolans rektor kommer fram till mig och konstaterar förvånat att det ser ut att gå bra.
Han ville inte att vi skulle komma till skolan innan terminen var slut men jag hade insisterat och nu var han förvånad över att det gick så bra.

Jag pekar på lärarlängan på gården, - Ser du fönstret där, med den rödrutiga gardinen? Där har mitt barn bott närapå halva sitt liv. Rummet bredvid, det med blå gardin, det var syskonens sovrum.

Han tittar på mig.
Länge.

Han hade nog inte trott på mig när jag förklarat i telefon att vi var hemma här.
Att det här var vår bakgård.
Då, innan, för länge sen.

Jag pekade på flaggstången på gräsmattan, - Där hängde flaggan på halvstång när mitt barn dog.
Vi bodde här då och i skolan höll man en tyst minut och pratade om döden.

Han ifrågasatte inte längre mitt beslut över att låta mitt barn börja i skolan strax innan terminen var över.
Mitt barn hörde hemma här.

Det blev dags för julfest och vi åkte till mitt barns gamla skola för en sista gång.
Julfest-programmet var redan inövat och mitt barn fick uppträda som Rudolf med Röda Mulen och läsa sina repliker inför en fullsatt gymnastiksal.

Mitt lilla barn hade flytt upp i min famn direkt vi sågs.
Vi satt där med armarna hårt om varandra mitt ibland alla andra och tittade på barnen som uppträdde, klass efter klass.

När det var dags för tomtemor och tomtefar fanns det bara två barn i hela salen som blev utan julklappar.
Mitt lilla och mitt stora barn.
Deras far visste inte om att det hörde till att ta med julklappar åt barnen.
Han hade inte läst informationen och läxade upp mitt äldsta barn som inte berättat åt honom.

Mitt lilla barn satt i mitt knä och grät.
- Kommer jag inte att få julklappar på julafton heller? Tänk om tomten har glömt mig, på riktigt? Tänk om jag aldrig mera får några julklappar?

Jag försökte trösta mitt lilla barn.
Mitt barn försökte trösta sitt syskon och mitt stora barn satt och försökte se oberört ut. - Jag behöver inga julklappar.
Rösten darrade lite och barnet, som aldrig varit någon hårding utan alltid omhändertagande rättvis och mjuk, såg precis så litet och ynkligt ut som sitt yngsta syskon.

Och jag skällde ut pappan framför alla som fanns i närheten.
Hur i hela fridens dagar kan man lägga ansvaret för julfest eller julklappar eller information på ett litet barn?
Hur tänker man när man låter ett litet barn förlora tron på jultomten och skyller på ett äldre syskon?

Den kvällen vägrade mitt lilla barn släppa mig och efter kvällens alla tårar fick barnet följa med mig och syskonet hem till mormor och morfar.
Vi sov tillsammans i samma säng och höll om varandra, hårt, hela natten.
Desto större var ångesten och gråten när fadern kom för att hämta hem barnet dagen efter.

Och när vi träffades igen på julaftonen kände jag för första gången lukten.
Lukten som skulle förfölja mitt lilla barn under så många år.
Mitt lilla barn hade fått sin första uvi.
Och det vara bara jag som brydde mig.

ensam,

Jag brukar få frågan om hur man överlever att förlora ett barn.
Svaret är alltid detsamma.
Det finns värre saker att råka ut för.
Och ändå är det det värsta som kan hända.

Min son är förlorad, begravd och sörjd.
Han finns alltid kvar trots att han är borta.
Jag kan tänka på honom ibland men i mina tankar är han alltid en liten glad pojke som traskar runt och skrattar sitt kvillrande porlande skratt.
Ett ljuvligt gladlynt barn som bara inte finns längre.

Mina andra förlorade barn finns.
Dom har växt upp utan mej.
Dom har haft skrubbsår att blåsa på av nån annan än mej.
Deras favoritmaträtter vet jag ingenting om.
Allra bästa bästisen har jag aldrig träffat.
Första kärleken, inte en aning.
Jag har inte tröstat, inte kramat, inte bannat, inte väntat mej hålögd...

Mina barn är mina barn men dom finns inte.
Och jag får inte sörja dom eftersom dom lever.
Dom finns.
Dom går omkring någonstans och jag når dom inte.
Det är det absolut värsta som kan hända en förälder.

Att veta att ens barn finns någonstans där ute.
Det lever och utvecklas.
Det råkar ut för saker.
Det upplever saker och ting.
Och du är aldrig där.

Inga julfester på skolan med pirriga barn inför uppträdandet med klassen.
Inga repetitioner eller förberedelser.
Ingenting.

Min son vet jag var finns.
Han bor i mitt hjärta och smeker min kind när jag gråter.
Det kan ingen ta ifrån mej.

Min äldsta son lever någonstans.
Han finns där ute.
Bitar av honom finns kvar i mitt hjärta men bitarna river och sliter inne i mej.
Det gör ont, så ont, att tänka på honom.

Sveket.
Att inte kunna ringa för det finns ingen som svarar i andra ändan.
Alla hårda ord.
Allt hat.
All tystnad.

Han var bara ett barn när han togs ifrån mej.
Bara ett barn som inte kunde stå emot alla luftslott och löften.
Ett barn som inte kunde hävda sin rätt.
Hur skulle han kunna veta att varje barn har rätt till båda sina föräldrar?
Oavsett?

Han är inte längre ett barn ens i mina tankar.
Jag ser honom ibland.
Jag vet att han finns och att han lever.
Men han finns inte för mej.
Han kan inte torka mina tårar eller smeka min kind.

Allt jag har kvar är det jag kommer ihåg av den pojke som fanns.
Då innan allt började.
Då medan han fortfarande var min son.
Medan han fortfarande kokade kaffe och väntade på att jag också skulle komma hem från skolan så att vi kunde dricka kaffe tillsammans.
Han och jag.
Varsin kopp kaffe med mjölk.
Och den varma tystnaden mellan oss.
Bara vi två i köket.
Ensamma tillsammans.

Men han finns inte längre.
Jag finns inte för honom mera.
Vi är för evigt separerade och jag vet inte längre vem han är, bara vem han var.

Vilka är hans drömmar?
Vad vill han göra med sitt liv?
Saknar han någonsin mej?
Undrar han över huvudtaget över hur det hade varit?
Om inte..?

Jag vet inte.
Jag får inga svar på mina frågor.
Det finns inte längre någon förlåtelse, varken att få eller ge.
Det behövs inte.
Jag har äntligen insett att det inte finns något att förlåta.
Trots att allt är förändrat och förstört.

Och jag kommer inte att bli någons farmor på väldigt länge.

 

 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,
Det finns ett barn jag ofta tänker på.
Hur har han det?
Vad tänker han på?
Hur mår han?
Och har han någon som tänker på honom?
Trivs han där han bor?
Behöver han något?
Finns det något jag skulle kunna göra för honom?
 
Ibland när jag går i affärer ser jag saker jag skulle vilja köpa och ge.
Men hur ger man saker åt ett barn som man aldrig träffar?
Hemma finns en hel del småsaker som påminner mej om honom.
En filt småsyskonen bråkar om.
En härligt välanvänd handduk.
En rejäl monstertruck.
En silversked.
 
Ibland önskar jag att jag kunde vrida klockan bakåt.
Börja om.
Samtidigt vet jag att det är det sista jag vill göra.
Egentligen.
 
Och ibland, bara ibland, tänker jag inte ens på alla år som gått...