Jag följer med mitt barn till skolan.
Det är en helt vanlig måndag i början av december och mitt barn ska börja i en helt ny skola.
Eller egentligen är det bara lärarna som tror att skolan är ny.
När vi stiger in i klassrummet och tittar på alla ansikten som vänds emot oss ser vi bara gamla vänner och bekanta.

Mitt barn får en egen sittplats och en egen låda i skåpet längs väggen.
Jag sitter på en stol längst bak i klassrummet och lyssnar på lärarinnan.
Mina ögon betraktar eleverna och jag ser deras föräldrar i dem.
Där är min småkusins barn, där sitter mitt barns barndomskompis, där sitter en före detta grannes barn...

När det är dags för dagens första rast och vi alla går ut på skolgården är mitt barn redan en av alla, mitt i högen.
Skolans rektor kommer fram till mig och konstaterar förvånat att det ser ut att gå bra.
Han ville inte att vi skulle komma till skolan innan terminen var slut men jag hade insisterat och nu var han förvånad över att det gick så bra.

Jag pekar på lärarlängan på gården, - Ser du fönstret där, med den rödrutiga gardinen? Där har mitt barn bott närapå halva sitt liv. Rummet bredvid, det med blå gardin, det var syskonens sovrum.

Han tittar på mig.
Länge.

Han hade nog inte trott på mig när jag förklarat i telefon att vi var hemma här.
Att det här var vår bakgård.
Då, innan, för länge sen.

Jag pekade på flaggstången på gräsmattan, - Där hängde flaggan på halvstång när mitt barn dog.
Vi bodde här då och i skolan höll man en tyst minut och pratade om döden.

Han ifrågasatte inte längre mitt beslut över att låta mitt barn börja i skolan strax innan terminen var över.
Mitt barn hörde hemma här.

Det blev dags för julfest och vi åkte till mitt barns gamla skola för en sista gång.
Julfest-programmet var redan inövat och mitt barn fick uppträda som Rudolf med Röda Mulen och läsa sina repliker inför en fullsatt gymnastiksal.

Mitt lilla barn hade flytt upp i min famn direkt vi sågs.
Vi satt där med armarna hårt om varandra mitt ibland alla andra och tittade på barnen som uppträdde, klass efter klass.

När det var dags för tomtemor och tomtefar fanns det bara två barn i hela salen som blev utan julklappar.
Mitt lilla och mitt stora barn.
Deras far visste inte om att det hörde till att ta med julklappar åt barnen.
Han hade inte läst informationen och läxade upp mitt äldsta barn som inte berättat åt honom.

Mitt lilla barn satt i mitt knä och grät.
- Kommer jag inte att få julklappar på julafton heller? Tänk om tomten har glömt mig, på riktigt? Tänk om jag aldrig mera får några julklappar?

Jag försökte trösta mitt lilla barn.
Mitt barn försökte trösta sitt syskon och mitt stora barn satt och försökte se oberört ut. - Jag behöver inga julklappar.
Rösten darrade lite och barnet, som aldrig varit någon hårding utan alltid omhändertagande rättvis och mjuk, såg precis så litet och ynkligt ut som sitt yngsta syskon.

Och jag skällde ut pappan framför alla som fanns i närheten.
Hur i hela fridens dagar kan man lägga ansvaret för julfest eller julklappar eller information på ett litet barn?
Hur tänker man när man låter ett litet barn förlora tron på jultomten och skyller på ett äldre syskon?

Den kvällen vägrade mitt lilla barn släppa mig och efter kvällens alla tårar fick barnet följa med mig och syskonet hem till mormor och morfar.
Vi sov tillsammans i samma säng och höll om varandra, hårt, hela natten.
Desto större var ångesten och gråten när fadern kom för att hämta hem barnet dagen efter.

Och när vi träffades igen på julaftonen kände jag för första gången lukten.
Lukten som skulle förfölja mitt lilla barn under så många år.
Mitt lilla barn hade fått sin första uvi.
Och det vara bara jag som brydde mig.

ensam,