Det är 10 år sen jag kom hem till ett tyst och tomt hus.
 
Det har gått så otroligt många år sen min äldsta dotter försvann hemifrån.
Jag hade ensam vårdnad och hela boendet, enligt domstolsbeslut.
Ändå försvann hon, och förblev borta.
 
Den andra förälder gjorde flyttanmälan på barnet samma dag som hon försvann.
Dagen efter dök hon upp i en skola långt hemifrån utan att jag ens meddelades om att hon fanns där.
Det behövde jag inte veta enligt socialdirektören på orten.
Inte heller rektorn tyckte det var något som behövde meddelas den som hade vårdnaden om barnet.
 
I samma veva konstaterade FPA att jag fick barnbidrag för ett barn som inte bodde hos mig.
Så fick man inte göra.
Det hjälpte föga att jag kämpade som ett djur för att få mitt barn tillbaka.
Via polis, socialarbetare och tingsrätt.
 
Jag fick ingen hjälp av polisen, de pratade med barnet och ville men kunde inte överlämna barnet till mig.
 
Jag fick ingen hjälp av socialarbetarna, de ville inte ens överväga tanken på att överlämna barnet till mig, istället fick jag höra:
 
"Du måste förstå att barnen har det bra hos pappa OCKSÅ"
 
"GLÖM barnen, skaffa dig en ny man och gör nya barn"
 
"Du måste förstå att barnen HATAR dig, sluta kontakta dem så blir det nog bra".
 
Jag fick rätt hos tingsrätten men ändå fick jag ingen som helst hjälp någonstans ifrån via det domstolsbeslutet.
 
Och tillsist efter månader och år av kamp för att få tillbaka kontakten med barnen står jag här idag med ett kravbrev från FPA.
Att betalas omedelbart.
 
Personer som gömmer undan kidnappade barn har rätt till sitt barnbidrag, ja.
 
Föräldrar som förlorat sina barn på grund av umgängessabotage och kracklig socialservice har inga rättigheter alls.
Enbart skyldigheter.
Som skyldigheten att direkt anmäla till FPA att barnet inte längre finns hemma, helst samma dag som barnet försvinner hemifrån.
 
Så här står jag nu.
Mitt barn togs ifrån mig.
Det tog mig drygt 5 år att återfå kontakten med barnet igen.
 
Tårar, magont, huvudvärk, många långa timmar tillsammans med advokater och domstolar har lärt mig en sak.
Samhället fungerar inte ur ett barnperspektiv.
 
Och det är förloraren som betalar.
 
 
 
Sorg, ensam, tårar, väntan,
Det är hela 20 år sen jag först skrev under ett arbetsavtal här på ön.
Hela 20 år sen jag som nybliven 3-barnsmamma steg in på Leila's kontor och fick träffa hennes chef Henry Lindström.
För 20 år sen blev jag ringavbytare här på Åland.
Och jag blev förevigt förälskad i den här ön.
 
Ikväll har vi firat tillsammans med grannarna, druckit Irish Coffe och ätit Glace au four.
Gjord på min hemlagade Irish Coffee Parfait och med nöt-marängbotten.
 
Min vänskap med grannfrun startade i april-maj det året.
Utan henne hade livet känts torftigt och ensamt.
Alla dessa år har hon funnits där för mig.
Med en öppen famn.
Alltid en kopp hett kaffe och uppmuntrande ord.
Genom alla dessa år.
I både med- och motgång.
 
Tänk vad livet går fort.
Det som känns som igår är helt plötsligt halva livet.
 
Och jag inser att det är nu jag borde stanna upp och njuta.
Varje sekund.
Nu kan allt bara bli bättre.
 
 
 
 

En vacker vårkväll åker vi över med småfärjorna.
Mitt barn somnar innan vi är helt över på andra sidan.
Det gör inget för min väninna ringer och håller mig sällskap i örat.
Hon undrar när vi kommer och hur länge vi tänker stanna.
Och när vi pratat en stund bjuder hon över oss på ett av barnens födelsedagskalas.
Vi kommer gärna.

När vi anländer dagen därpå finns redan en hel del barn på plats.
Mitt lilla barn har också fått komma och flyger rakt upp i min famn när vi ses.
Vi sitter länge och bara håller om varandra och jag ser min väninnas blick.
Det här var en välplanerad tajming från hennes sida, och jag är tacksam.

Barnen leker lekar och jagar varandra i skogsbrynet.
Vi tar med oss våra kaffemuggar och går ut.
Där sitter vi, tre mammor på rad, och njuter i solen och pratar om allt och inget.

Ett par timmar senare hörs en bil nere vid vägen.
Mitt barn kommer rusande och springer rakt till skottkärran som står framför oss mitt på gårdsplanen.
Innan någon av oss hinner reagera vänds skottkärran över barnet och det enda som syns är skuggan av två fötter.
- Jag är inte här, väser barnet under skottkärran.

Mitt lilla barn kommer också rusande och kryper upp i min famn.
Vänder ansiktet emot min hals och viskar lågt – Snälla mamma, jag får stanna här, visst får jag stanna här, med dej, visst, mamma, får jag det?

Jag stryker barnet över det ljusa håret och den spända ryggen.
Och jag önskar att jag kunde lova barnet att få stanna hos mig.
En bildörr smäller igen och barnet rister till av återhållen gråt.
- Snälla mamma, får jag, säg att jag får, kan jag inte få vara här med dej...?

Fotstegen på grusgången tystnar och mannen står där, ett tiotal meter ifrån oss.
Han behöver bara säga barnets namn, högt, och barnet rycker till och sneglar mot honom.
En handrörelse som visar att barnet ska komma till honom och jag får en sista hård kram av mitt lilla barn.

En snabb blick mot mig innan barnet hastigt torkar tårarna från kinderna och sakta kanar ner från mitt knä.
Med tunga steg och nerslagen blick går mitt lilla barn iväg och ställer sig vid mannens sida.
Armarna hänger rakt ner och blicken är vänd mot marken.
Jag ser hur axlarna skakar.

Mannen vill veta var mitt äldre barn finns.
Vi mammor tittar på varandra och säger samstämmigt att vi inte riktigt vet.
Barnet kan vara i skogen, eller i någon av kojorna eller kanske inne i huset.
Gårdsplanen är stor, skogen likaså.

Mannen vänder sig om och puttar mitt lilla barn i ryggen.
Med stela ben följer barnet efter och sneglar mot mitt håll hela vägen till bilen.
Mannen öppnar dörren och barnet kryper upp på bälteskudden utan att släppa ögonkontakten med mig.
När bildörren stängts ser jag barnets stora ögon genom rutan.
Oavvänt tittar vi på varandra tills bilen åkt så långt att vi inte längre kan se varandra.

Mitt barn vänder upp skottkärran igen.
- Jag ville inte prata med pappa. Inte idag. Jag ville att mitt syskon skulle få vara med oss, men det vill inte han.

Barnet kommer och ger mig en hastig kram och springer sen in i huset för att fortsätta leka.

Vi mammor sitter kvar i solskenet.
Men jag fryser.
Och ingen av oss säger någonting alls.
Det finns inget kvar att säga.
Och efter en stund stiger vi upp och letar rätt på våra barn.

Det är dags att åka hem nu.
Festen är över.


 



gömma, stanna, tårar,