Skolorna börjar igen.
Mitt barn har längtat efter skolan och alla kompisar.
Mitt lilla barn börjar i första klass i en helt ny skola med helt nya kompisar och inga syskon eller kusiner under samma tak.
Jag är inte en av föräldrarna i klassrummet när skolan börjar.
Och jag får ingen information från skolan heller, inte förrän jag ringer upp och ber rektorn sända över information. Rektorn ber om ursäkt och välkomnar mig till skolan. - Du ska veta att du får komma när som helst och sitta med om du vill. Ditt barn saknar dej.
Det värmer och jag kommer att utnyttja erbjudandet många gånger under åren som följer, fast det vet jag inte då.

Nu har jag alltså tre barn i tre olika skolor eftersom fadern sålt huset.
Barnen kan inte längre smita iväg till mormor och morfar för att leka med mostrarna.
Inte heller kan de leka med sina kusiner mera.
Fadern sålde huset som socialarbetarna och tingsrätten ansåg vara viktigare än den stadigvarande föräldern och flyttade in i huset bakom sina egna föräldrar.
Därmed var brytningen till mina släktingar avklarad och risken att stöta på någon som hade något med mig att göra obefintlig.

Några veckor senare är det dags för kalas hos min lillebror.
Deras lilla barn ska döpas och jag får äran att fixa smörgåstårtor till hela släkten.
Det gör jag mer än gärna.
Jag utnyttjar alla tillfällen jag får att kanske kanske se en glimt av mina barn.

Vi packar in oss i bilen mitt barn, barnets klasskompis och jag och åker iväg.
På vägen stoppas vi av två konstaplar.
- Det gick kanske lite fort det här, säger den ena.
Jag kikar på honom och plockar fram både körkort och registerbevis.
Konstapeln pekar framåt, - Det är 50 ända dit bakom krönet. Du körde lite fortare än det.

Jag har inget att säga. Konstaplarna har stoppat en bil framför och två bakom.
Vi har alla kört lite för fort och nu är det bara snabbvinsten som väntar oss.
Jag följer efter konstapeln till hans bil och ser mitt barn och klasskompisen vinka i bakrutan på min bil.
- Är det dina barn? Konstapeln sneglar på mig.
- Jo, den till vänster. Jag har två till. Vi är påväg till dem nu. Dom bor med sin far och jag betalar underhåll.

Konstapeln ringer ett samtal och rabblar upp både min bils registernummer och mitt socialskyddssignum.
Sen sitter han tyst, länge.
När han lägger på tittar han på mig.
- Jag är ledsen men jag måste ge dig minimibot. Du vet att du får överklaga? Fast egentligen hjälper det ju inte, ni körde för fort allihopa.
Jag tackar för vänligheten och tar min snabbvinst och går tillbaka till de pladdrande ungarna i baksätet.
- Spänn fast er, nu blir det åka av!

Morgonen efter sitter jag med i skolan med mitt lilla barn.
Under morgonsamlingen sitter barnet i mitt knä och vill inte släppa taget om mej.
När de andra går till sina pulpeter för att påbörja dagens lektioner sitter vi kvar i hörnet barnet och jag.
Vi sitter där hela första lektionen och barnet gråter stilla.
De andra barnen i klassen sneglar lite men låter oss vara ifred.

Lärarinnan kommer fram till oss när det är dags för rast.
- Ni får sitta kvar här om ni vill.
Hon stryker mitt lilla barn över ryggen och går ut ur klassrummet.
Dörren stänger hon försiktigt efter sig.

Jag sitter där med mitt lilla barn tills det ringer in igen och alla andra rusar in.
Då bär jag försiktigt barnet till pulpeten och lovar att försöka övertala fadern att barnen hos honom ska få komma på kusinens dop nästa dag.
Konstigt nog lyckas jag också få hämta barnen efter kyrkan och det fina överrasknings-bröllopet dagen därpå.

Barnen får komma till min lillebror på kaffebjudningen och träffa kusinerna, morföräldrarna, mostrar och morbröder.
Och vi kan umgås otvunget ett par timmar den eftermiddagen tills klockan är slagen och det är dags att gå ut till parkeringen och invänta hämtningen.

- Mamma, du skulle ha den här.
Äldsta barnet räcker fram sin mobiltelefon och tillhörande laddare.
Jag tittar på honom.
- Varför ska jag ha din telefon? Jag har köpt den åt dej, den är din.
Barnet tittar ner på gruset på parkeringen och skruvar på sig.
- Ok, vi gör såhär.
Jag tar telefonen och laddaren av barnet och lägger den i mitt yngsta barns hand.
- Nu får du överta telefonen. Jag köpte den för att ni ska kunna ringa mej. Mitt telefonnummer finns där och jag betalar telefonräkningen.
Mitt yngsta barn tittar storögt på mig.
- Men pappa sa.... Mitt äldsta barn tittar oroligt på mig. - Jag skulle ge den åt dej för vi behövde den inte...jag ska få en ny av farfar för han ska köpa en ny åt sig så jag får hans gamla!
Jag kramar om barnet.
- Och jag ger telefonen åt ditt syskon, det är mitt val. Jag berättar åt pappa att jag gett bort den. Det är lugnt. Du får använda den om du vill ringa till mej.

Några minuter senare kommer fadern för att hämta barnen.
- Mobilen?
Han är väldigt noga med att kontrollera att barnet gjort som det ombetts göra.

Innan barnet bryter ihop inför faderns ögon avbryter jag honom.
- Den har jag gett åt småsyskonet. Det är min telefon, jag har köpt den och jag betalar telefonräkningen. Den finns till för att barnen ska kunna ringa mej när de vill.

Barnen blir tillsagda att gå in i bilen och jag får en av alla dessa svarta blickar och känner hur pulsen går upp.
Att jag aldrig vant mej.
Ska jag någonsin sluta bli rädd när blicken träffar mig?

Bilen kör bort och jag ser barnens blickar.
Jag vinkar och ser hur barnen rycker till och svänger sina huvuden framåt.
Inte titta bakåt, inte vinka hej då.
Det är tydligen förbjudet både att titta på och att vinka hej då åt mej.
Jag måste vara farlig.

 
 

Kommentera

Publiceras ej