En helt vanlig måndag i augusti gick mitt liv i spillror.
För hur mångte gången vet jag inte.
Jag förlorade det sista av mina barn och det gjorde så förfärligt ont.
Skriket och tårarna sitter fortfarande kvar i min mage.
Min älskades försök att trösta och lugna mig är inbränt på näthinnan.
Kvällen är glasklar och kommer aldrig att suddas ut från hjärnbarken.

Hur kunde det gå så fel?
Varför kunde jag inget göra?
Och hur kunde omvärlden tillåta att det fick ske?

Min 13-åring försvann från mig och det fanns ingen som ens försökte återbörda barnet eller ens se till att kontakten skulle finnas kvar.
Tvärtom, det fanns alldeles för många välmenande människor i både myndighetsställning och vanliga dödliga som hjälpte till att kapa banden.

Känslan i maggropen när jag insåg att barnet aldrig ens befunnit sig påväg hem utan istället fanns på andra sidan skiftet.
Den lakoniska vaktmannen på färjan som konstaterade att barnet var hittat och skulle utelämnas till den väntande fadern.
Polisen som konstaterade att det inte var ett lagbrott att lämna ut ett minderårigt barn till en umgängesförälder utan tillstånd från mig, vårdnadshavaren.
Socialdirektören som helt frankt förklarade ”Du måste förstå att barnet har det bra hos fadern, också”.
Och rektorn som tyckte det var helt ok att skriva in ett barn i skolan utan vårdnadshavarens samtycke.

Ibland undrar jag verkligen om det var såhär det var tänkt.
Var det faktiskt inte meningen att jag skulle få se något av mina barn växa upp, bli tonåring, revoltera, bli kär, sörja ett brustet hjärta och förlorade vänner för att tillsist flytta hemifrån?
Varför skulle det hända mina barn?
Varför jag?

Mitt barn kämpade emot splittringen.
Kom hem och var gosigare än någonsin.
Och jag gick omkring med hjärtat i halsgropen och undrade vad som skulle hända härnest...

Svaret kom rätt omgående.
Socialdirektören var mycket ond över mitt tilltag att hämta hem mitt barn.
Polisen var också mycket ond över att jag täcktes hämta hem ett barn jag trots allt hade ensam vårdnad om.
Och juridiskt hade jag inget att sätta emot när det blev dags för ännu en umgängeshelg.
Ingenting.

Och den helgen förlorade jag barnet.
Igen.
Det tog närmare 6 år innan jag pratade med barnet igen.
Och då fick jag äran att hjälpa barnet flytta bort från fadern.

Inte hem till mej.
Bort från honom.
Och kontakten återknöts.
Sakta sakta återfick jag kontakt med mitt barn.
Efter 6 förlorade år.

År fyllda med tystnad.
År fyllda med papperskrig.
År av förhandlingar.
År av oförrätter.
År av liv.

Och nu?
Nu finns barnet i min närhet.
Kommer hem till mig.
Berättar om nyfunnen kärlek.
Leker med småsyskonen.
Fixar mat i mitt kök.
Skrattar.
Finns, här hos mig.
Igen.

Lyckan är stor men magen minns skräcken och hjärnan spelar mej fula spratt och visar filmen, tårarna och skriket i mina drömmar.
Och jag vaknar med järnsmak i munnen.

Det kommer aldrig att sluta.
Jag kommer alltid att minnas.
Mina förlorade år.

 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,

Jag brukar få frågan om hur man överlever att förlora ett barn.
Svaret är alltid detsamma.
Det finns värre saker att råka ut för.
Och ändå är det det värsta som kan hända.

Min son är förlorad, begravd och sörjd.
Han finns alltid kvar trots att han är borta.
Jag kan tänka på honom ibland men i mina tankar är han alltid en liten glad pojke som traskar runt och skrattar sitt kvillrande porlande skratt.
Ett ljuvligt gladlynt barn som bara inte finns längre.

Mina andra förlorade barn finns.
Dom har växt upp utan mej.
Dom har haft skrubbsår att blåsa på av nån annan än mej.
Deras favoritmaträtter vet jag ingenting om.
Allra bästa bästisen har jag aldrig träffat.
Första kärleken, inte en aning.
Jag har inte tröstat, inte kramat, inte bannat, inte väntat mej hålögd...

Mina barn är mina barn men dom finns inte.
Och jag får inte sörja dom eftersom dom lever.
Dom finns.
Dom går omkring någonstans och jag når dom inte.
Det är det absolut värsta som kan hända en förälder.

Att veta att ens barn finns någonstans där ute.
Det lever och utvecklas.
Det råkar ut för saker.
Det upplever saker och ting.
Och du är aldrig där.

Inga julfester på skolan med pirriga barn inför uppträdandet med klassen.
Inga repetitioner eller förberedelser.
Ingenting.

Min son vet jag var finns.
Han bor i mitt hjärta och smeker min kind när jag gråter.
Det kan ingen ta ifrån mej.

Min äldsta son lever någonstans.
Han finns där ute.
Bitar av honom finns kvar i mitt hjärta men bitarna river och sliter inne i mej.
Det gör ont, så ont, att tänka på honom.

Sveket.
Att inte kunna ringa för det finns ingen som svarar i andra ändan.
Alla hårda ord.
Allt hat.
All tystnad.

Han var bara ett barn när han togs ifrån mej.
Bara ett barn som inte kunde stå emot alla luftslott och löften.
Ett barn som inte kunde hävda sin rätt.
Hur skulle han kunna veta att varje barn har rätt till båda sina föräldrar?
Oavsett?

Han är inte längre ett barn ens i mina tankar.
Jag ser honom ibland.
Jag vet att han finns och att han lever.
Men han finns inte för mej.
Han kan inte torka mina tårar eller smeka min kind.

Allt jag har kvar är det jag kommer ihåg av den pojke som fanns.
Då innan allt började.
Då medan han fortfarande var min son.
Medan han fortfarande kokade kaffe och väntade på att jag också skulle komma hem från skolan så att vi kunde dricka kaffe tillsammans.
Han och jag.
Varsin kopp kaffe med mjölk.
Och den varma tystnaden mellan oss.
Bara vi två i köket.
Ensamma tillsammans.

Men han finns inte längre.
Jag finns inte för honom mera.
Vi är för evigt separerade och jag vet inte längre vem han är, bara vem han var.

Vilka är hans drömmar?
Vad vill han göra med sitt liv?
Saknar han någonsin mej?
Undrar han över huvudtaget över hur det hade varit?
Om inte..?

Jag vet inte.
Jag får inga svar på mina frågor.
Det finns inte längre någon förlåtelse, varken att få eller ge.
Det behövs inte.
Jag har äntligen insett att det inte finns något att förlåta.
Trots att allt är förändrat och förstört.

Och jag kommer inte att bli någons farmor på väldigt länge.

 

 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,
Det finns ett barn jag ofta tänker på.
Hur har han det?
Vad tänker han på?
Hur mår han?
Och har han någon som tänker på honom?
Trivs han där han bor?
Behöver han något?
Finns det något jag skulle kunna göra för honom?
 
Ibland när jag går i affärer ser jag saker jag skulle vilja köpa och ge.
Men hur ger man saker åt ett barn som man aldrig träffar?
Hemma finns en hel del småsaker som påminner mej om honom.
En filt småsyskonen bråkar om.
En härligt välanvänd handduk.
En rejäl monstertruck.
En silversked.
 
Ibland önskar jag att jag kunde vrida klockan bakåt.
Börja om.
Samtidigt vet jag att det är det sista jag vill göra.
Egentligen.
 
Och ibland, bara ibland, tänker jag inte ens på alla år som gått...