Vi hade en annorlunda sportlovsvecka det här året.

Det började bra med hämtning en fredag, trist nog kom bara mitt lilla barn men jag fick ju över ett barn i alla fall.
Vi gick på bio och såg ”Lejontämjaren”.
En film som handlade om en pojke som saknade sin mamma otroligt mycket men som ville vara stor och tuff och inte visa det.
Och en mamma som saknade sin son oerhört mycket och hade sparat presenter och julklappar och saker pojken gjort i ett skilt rum i sin lägenhet.

Synd att mitt äldsta barn inte fick se den.
Den filmen kunde ha handlat om oss.

Min födelsedag firades med kina-mat på restaurang och paj och presenter hemma.
Och lagom till natten följde min yngsta lillasyster med vår bror över och jag kunde hämta henne till oss.

Dagen efter tog jag med mig min lillasyster och mitt lilla barn.
Vi åkte med färjan och buss in till Centralstationen i Stockholm.
Sen blev det att söka rätt på rätt tåg, och framför allt våra förhandsbokade fönsterplatser i vagnen, upp till Mora och övernattning inför Kort-Vasan.
Vi hade med både matsäck och papper och pennor.
Och landskapet utanför begapades i omgångar.

Väl framme gick vi genom ett vackert vinterlandskap upp till skolan vi skulle få övernatta på.
Det var en vacker gammal skola med fint målade väggar i korridorerna.
Där fanns massor för ett barn att titta på.
Den natten sov vi sött bakom en kateder, barnen och jag.

Tidigt nästa morgon väckte jag min lillasyster och gav henne matbiljetterna innan jag smög mig iväg till skidlöpar frukosten och tåget som tog mig och alla andra taggade skidåkare till startplatsen.
Nysnö i massor, uppehåll och -4°C. Helt ok förhållanden för min del.
Efter 3 timmar och 19 minuter kom jag i mål.
Min fina Pippi-tröja var alldeles nersnöad för visst blev den fallande nysnön till tyngre blötsnö efter ett tag.

Jag ringde och förvarnade barnen om min målgång när det var några kilometer kvar.
Barnen kom och mötte mig vid målområdet och vi gick på Vasaloppsmål och köpte souvenirer.
Dansa varken ville eller orkade vi.
Det räckte med att titta på alla människor och gå igenom alla marknadsstånd, leka i snön och sakta gå igenom korridorerna på skolan och studera och fantisera om alla vackra teckningar.

Vi la oss tidigt att sova eftersom tåget tillbaka till Stockholm avgick lite före 6 på morgonen.
Väl ombord kunde vi sova bort lite tid, äta frukost i lugn och ro och titta på landskapet som rusade förbi.
Sen blev det buss och färja igen.

Och väl hemma överöste vi mitt barn med presenter och lördagsgodis.

Och för en gångs skull behövde jag inte tvinga med mig ett gråtande litet barn till färjan över till fadern.
Det underlättade mer än väl att min lillasyster och mitt barn följde med.
Inte förrän vi närmade oss hamnen gick ridån ner och skrattet tystnade.
Och mitt lilla barn blev någon annan.

 

Det blev inga barn den här julen heller.
Visst fanns tecknen där ett tag på förhand.
Alla diskussioner om hämtning och jullov och när hämta och hur gick liksom inte fram.
Det var ”kommer ni hit” och ”ska ni dit” och ”tänker ni åka till mormor” och bara luddiga svar på mina frågor.

Min sambo tvivlade och började kika på sista minuten resor till solen.
- Vi kommer ändå inte att få några barn hit till ön.
Du behöver inte ens tänka tanken.
Han kommer inte att låta dem tillbringa julen med dej, och mej, här.
Glöm det.

Jag hoppades och trodde att rättvisan, eller juridiken kanske, skulle segra och nu, nu äntligen skulle min första jul med barnen på ön komma.
När vi firat Lucia-morgon på skolan och jullovet närmade sig med stormsteg förhandsbokade sambon en resa för två.

- Vi sticker till solen om det är så att det inte kommer några barn.
Bara så att du vet.

Skolan höll sin julfest i kyrkan och min mobiltelefon pep till där vi satt i kyrkbänken.
Inga barn till ön denna jul.
Det måste jag ju begripa, vad skulle barnen vilja åka över till ön för och bli av med julfirandet hos mormor och morfar...
Men om inte jag åker upp så blir det ju inget firande hos mormor och morfar heller!

Sambon lät bli att säga, vad var det jag sa...och vi satte oss på färjan alla tre och åkte över med mitt barn till fadern och syskonen.

Jag och sambon tog färjan över till andra sidan och påbörjade vår första gemensamma resa till flyget och resa iväg till söderns sol.
Efter en vecka på tuman hand i sol och värme utan stress kom vi hem och jag fick hasta mig iväg på nästa färja åt nästa håll.

Väl framme i terminalen kunde jag konstatera att det inte blev några barn i kväll.
- Jasså, var det idag? Jag tog visst fel på dag... sa fadern när jag ringde och hörde mig för var barnen fanns.

Och jag fick åka hem igen.
Sova några timmar och sätta mig på nästa färja.
Igen.
Och nu, nu fanns barnen där.
Nu fick jag hem mina barn för ännu ett nyårsfirande med fyrverkerier i världsklass.

Det blev också rätt mycket mysa och ta det lugnt, äta pepparkakor och dricka glögg och dessutom passade vi på att hälsa på vänner och bekanta.
Innan två av barnen skulle returneras till fadern passade vi på att ha julgransplundring och äta upp alla chokladbollar som hängt där hela julen.

Trots allt blev det ett rätt bra julfirande.
Efter allt strul.
Och vi visste hur vi skulle göra i fortsättningen.
Nu fanns en plan B att ta till.
Varje år om så behövdes.


 
jul,

Mitt barn gillar att röra på sig.
Det är ridning och simning och fotboll och allt som gör att man rör på kroppen.
Turligt nog gillar de flesta i klassen också att röra på sig och därmed är succén ett faktum.

Första året på ön tog laget hem distriktsmästerskapen i fotboll.
Andra året fick de hem pokalen från skolcupen i fotboll.
Men mitt barn fick inte vara med och fira.
Jag blev tvungen att plocka upp barnet direkt matchen var avgjord och vinsten i hamn och köra fort fort till färjan.

Fadern väntade och han tyckte inte att en vinst i en skolcup var något värt att fira alls.

Vi lärde oss under åren som följde att det inte fanns något mitt barn ville göra, eller gjorde, som egentligen var värt någonting.
För att få medverka i idrottsevenemang i någon form krävdes att evenemanget var ordnat på mina dagar, veckor och helger.
Att flytta på en av faderns helger på grund av ett evenemang var ogörligt.
Däremot var det helt ok för fadern att vägra föra barnen bosatta hos honom till mig.
Socialtanterna godtog allt umgängessabotage från hans sida med hänvisning till fotbollsläger eller klubbmästerskap eller maskerad på skolan eller egentligen vad som helst som han framförde.
Precis allt var ok från hans sida.
Och absolut inget från min.

Mitt barn fick inte fira med sin klass.
Inte i idrotthallen när de vann skolcupen och fick ta emot pokalen.
Och på prisbilderna i tidningen finns inte mitt barn med.
Mitt barns prestation suddades effektivt ut.
Förminskades.
Och glömdes bort.


 
fotboll, pokal, skolcup,