Mitt barn gillar att röra på sig.
Det är ridning och simning och fotboll och allt som gör att man rör på kroppen.
Turligt nog gillar de flesta i klassen också att röra på sig och därmed är succén ett faktum.

Första året på ön tog laget hem distriktsmästerskapen i fotboll.
Andra året fick de hem pokalen från skolcupen i fotboll.
Men mitt barn fick inte vara med och fira.
Jag blev tvungen att plocka upp barnet direkt matchen var avgjord och vinsten i hamn och köra fort fort till färjan.

Fadern väntade och han tyckte inte att en vinst i en skolcup var något värt att fira alls.

Vi lärde oss under åren som följde att det inte fanns något mitt barn ville göra, eller gjorde, som egentligen var värt någonting.
För att få medverka i idrottsevenemang i någon form krävdes att evenemanget var ordnat på mina dagar, veckor och helger.
Att flytta på en av faderns helger på grund av ett evenemang var ogörligt.
Däremot var det helt ok för fadern att vägra föra barnen bosatta hos honom till mig.
Socialtanterna godtog allt umgängessabotage från hans sida med hänvisning till fotbollsläger eller klubbmästerskap eller maskerad på skolan eller egentligen vad som helst som han framförde.
Precis allt var ok från hans sida.
Och absolut inget från min.

Mitt barn fick inte fira med sin klass.
Inte i idrotthallen när de vann skolcupen och fick ta emot pokalen.
Och på prisbilderna i tidningen finns inte mitt barn med.
Mitt barns prestation suddades effektivt ut.
Förminskades.
Och glömdes bort.


 
fotboll, pokal, skolcup,

Kommentera

Publiceras ej