En vacker vårkväll åker vi över med småfärjorna.
Mitt barn somnar innan vi är helt över på andra sidan.
Det gör inget för min väninna ringer och håller mig sällskap i örat.
Hon undrar när vi kommer och hur länge vi tänker stanna.
Och när vi pratat en stund bjuder hon över oss på ett av barnens födelsedagskalas.
Vi kommer gärna.

När vi anländer dagen därpå finns redan en hel del barn på plats.
Mitt lilla barn har också fått komma och flyger rakt upp i min famn när vi ses.
Vi sitter länge och bara håller om varandra och jag ser min väninnas blick.
Det här var en välplanerad tajming från hennes sida, och jag är tacksam.

Barnen leker lekar och jagar varandra i skogsbrynet.
Vi tar med oss våra kaffemuggar och går ut.
Där sitter vi, tre mammor på rad, och njuter i solen och pratar om allt och inget.

Ett par timmar senare hörs en bil nere vid vägen.
Mitt barn kommer rusande och springer rakt till skottkärran som står framför oss mitt på gårdsplanen.
Innan någon av oss hinner reagera vänds skottkärran över barnet och det enda som syns är skuggan av två fötter.
- Jag är inte här, väser barnet under skottkärran.

Mitt lilla barn kommer också rusande och kryper upp i min famn.
Vänder ansiktet emot min hals och viskar lågt – Snälla mamma, jag får stanna här, visst får jag stanna här, med dej, visst, mamma, får jag det?

Jag stryker barnet över det ljusa håret och den spända ryggen.
Och jag önskar att jag kunde lova barnet att få stanna hos mig.
En bildörr smäller igen och barnet rister till av återhållen gråt.
- Snälla mamma, får jag, säg att jag får, kan jag inte få vara här med dej...?

Fotstegen på grusgången tystnar och mannen står där, ett tiotal meter ifrån oss.
Han behöver bara säga barnets namn, högt, och barnet rycker till och sneglar mot honom.
En handrörelse som visar att barnet ska komma till honom och jag får en sista hård kram av mitt lilla barn.

En snabb blick mot mig innan barnet hastigt torkar tårarna från kinderna och sakta kanar ner från mitt knä.
Med tunga steg och nerslagen blick går mitt lilla barn iväg och ställer sig vid mannens sida.
Armarna hänger rakt ner och blicken är vänd mot marken.
Jag ser hur axlarna skakar.

Mannen vill veta var mitt äldre barn finns.
Vi mammor tittar på varandra och säger samstämmigt att vi inte riktigt vet.
Barnet kan vara i skogen, eller i någon av kojorna eller kanske inne i huset.
Gårdsplanen är stor, skogen likaså.

Mannen vänder sig om och puttar mitt lilla barn i ryggen.
Med stela ben följer barnet efter och sneglar mot mitt håll hela vägen till bilen.
Mannen öppnar dörren och barnet kryper upp på bälteskudden utan att släppa ögonkontakten med mig.
När bildörren stängts ser jag barnets stora ögon genom rutan.
Oavvänt tittar vi på varandra tills bilen åkt så långt att vi inte längre kan se varandra.

Mitt barn vänder upp skottkärran igen.
- Jag ville inte prata med pappa. Inte idag. Jag ville att mitt syskon skulle få vara med oss, men det vill inte han.

Barnet kommer och ger mig en hastig kram och springer sen in i huset för att fortsätta leka.

Vi mammor sitter kvar i solskenet.
Men jag fryser.
Och ingen av oss säger någonting alls.
Det finns inget kvar att säga.
Och efter en stund stiger vi upp och letar rätt på våra barn.

Det är dags att åka hem nu.
Festen är över.


 



gömma, stanna, tårar,
Vet du om att ditt barn lever i misär?
Rösten i andra änden av telefonen låter uppriktig.
Jag sväljer.
Hur illa kan det bli?
Mitt lilla barn mår dåligt.
 
Jag vaknar av att någon styker mig över ryggen.
En liten varm hand som stryker gång på gång över min rygg.
Jag vänder mig om och tittar på mitt lilla barn i det skumma rummet.
Ljuset som sipprar in säger mig att vargtimmen inte infunnit sig än.
”Jag ville bara känna att du är här mamma.”
Jag kramar hårt om mitt lilla barn och ligger vaken medan barnet somnar i mina armar.

Vi byter om på färjans toalett.
En väska med märkta kläder som inte rörs förrän det är dags att återbörda barnet till fadern.
En stickande doft i mina näsborrar när jag lyfter upp mitt barn säger mig att det är dags för ännu en resa till akuten.
Mitt lilla barn har ännu en urinvägsinflammation.
Jag frågar hur länge det gjort ont att kissa.
Barnet rycker till och tittar på mig med stora ögon.
Tystnade som möter mig är talande.
Ingen bryr sig om mitt lilla barn.
Ingen.

Vi är ute på äventyr.
Dryga veckan har vi tältat och upptäckt nya saker och hört människor prata på främmande men ändå förståeligt tungomål.
Danmark är litet men ändå så stort.
Ett hus fyllt med dockor bakom glas förundrar oss.
Vi går och tittar och pekar.
Fram och tillbaka.
Vi hittar tomtens monter.
Och tomtens önskelista får fyllas på.
Barnen skriver sina önskelistor.
Mitt lilla barn skriver med spretiga bokstäver.
”Jag vill bo med mamma på Åland”
Resten av resan är förstörd.
Barnet skriver ännu en lapp på vägen tillbaka till färjan.
”Jag vill bara dö.”
 
Jag trotsar socialdirektören och hälsar på mitt barn utan att meddela skriftlig en vecka i förväg.
Vi ligger på golvet i skolans gymnastiksal och mitt lilla barn gråter.
Jag håller om barnet.
Vyssjar.
Nynnar.
Håller om och bara finns där.
När skoldagen är slut sliter farmor barnet ur min famn.
Farfar står utanför och höttar med näven mot mej.
Jag ser inte barnet mera.
Tårarna förblindar mig och när de äntligen slutar rinna är barnet borta.
Igen.

”Mamma, varför kan jag inte få dö?”
Den lilla rösten i andra änden skakar av återhållen gråt.
”Vad är det?”
Min röst darrar den också.
”Jag är så hungrig mamma, jag är så hungrig.”
”Finns det inget bröd? Kan du inte göra dej en smörgås?”
Jag känner den välbekanta smärtan i magen igen.
Mitt barn är hungrigt och jag är inte där.
”Jag får inte äta bröd mamma. Jag måste äta blomkålssoppa säger farmor.”
Nu hör jag hur tårarna rinner på mitt lilla barn.
”Varför måste du äta blomkålssoppa? Har ni inget annat?”
Åh herregud, mitt lilla barn.
”Jag är för tjock. Kläderna passar inte. Jag måste äta blomkålssoppan för dom märker om jag tar en smörgås...och förresten så är farmor och farfar där ute. Jag vågar inte göra en smörgås...”
Rösten i andra änden hackas sönder och jag hör hur tänderna skallrar av gråten.
Barnet gråter så högt och vilt att min lillasyster som står bredvid mig vid köksbänken hör och börjar gråta med.
Hur kan man tvinga ett barn att äta blomkålssoppa?
Ett växande barn!
Jag kan inget annat göra än finnas där i andra änden och lyssna på mitt älskade barn som gråter.
Hjärtskärande.
Länge.
Och ingen finns som ens vill hjälpa mitt lilla barn.
Ingen.

”Kan du komma och hämta ditt barn”
Jag blir förvånad.
Vad menar människan i andra ändan?
Efter lite prat kommer det fram att dödsönskan är stor.
Skolkuratorn känner sig maktlös.
Jag lovar hämta mitt barn om skolkuratorn ser till att ordna papper som gör det möjligt.
Det visar sig vara omöjligt.
Det går inte att ordna några papper.
Jag kan inte hämta mitt barn.
Socialdirektören sätter stopp för alla dylika planer.
Det är mitt fel att mitt lilla barn mår dåligt.
Jag bör glömma mina barn, skaffa mig en ny man och göra nya barn.
Jag måste sluta lägga mej i och låta barnen vara ifred.
Gör jag det så börjar nog mitt barn må bra igen.
Det är mitt fel att mitt barn mår dåligt och vill dö.
Bara mitt.

Det är natt.
Jag sover när telefonen ringer.
Mitt lilla barn ringer och vill höra att jag är där.
Jag sjunger för mitt lilla barn.
”När trollmor har lagt de 11 små trollen...”
Vi ligger tysta i varsin telefon.
Jag hör tysta snyftningar.
Jag sväljer klumpen i halsen och känner hur det bränner bakom ögonlocken.
Mitt barn gråter och jag kan bara krama om telefonluren.
”Sov nu lilla barn, sov med hyvelspån i näven...”
Rösten skakar och darrar.
Men jag vill inte att mitt lilla barn ska höra att jag gråter.
Jag sjunger tills mitt lilla barn sover.
Jag håller i luren och lyssnar på de lugna andetagen i andra änden.
Mitt barn sover.
Men jag kan inte sova.
Inte längre.
Jag har slutat sova en hel natt.
Och mardrömmen tar aldrig slut, inte ens när jag vaknar.

En bekymrad lärare ber att få prata med mig när jag hälsar på mitt lilla barn i skolan.
”Vet du om att ditt barn mår dåligt?”
Jag suckar inombords och undrar vad det är som ändrats.
Har det hänt något nytt?
Eller är det samma visa om igen?
Mitt barn har mått dåligt i så många år.
Så många har påpekat att jag borde göra något.
Så många har svikit.
Så många löften har brutits.
Mitt barn mår dåligt.
Ja?

Flyttlasset går och mitt lilla barn är överlyckligt.
Nu äntligen ska barnet få en egen dörr att stänga om sig.
En egen lägenhet.
Ett eget liv.
Äntligen.
Jag ler och ser på mitt överlyckliga barn.
Ska mardrömmen äntligen ta slut?
Två dagar senare är det över.
Socialen kan inget göra.
”Du måste förstå att vi inte kan hjälpa barnet. Man måste vara myndig för att få flytta hemifrån.”
Mitt barn tvingas flytta hem igen.
Fyra månader senare står jag i telefonen och hör en socialarbetare förklara för mig att jag måste hjälpa mitt barn.
Jag måste göra någonting.
Mitt barn lever i misär och jag måste GÖRA någonting.
Och jag står i konferensrummet på mitt jobb och känner hur raseriet bubblar i mig.
Hur vågar denna människa ringa mej och KRÄVA att jag ska GÖRA någonting?
Hur vågar människan?
Den myndighet människan arbetar för har sett till att mitt barn fråntagits alla rättigheter till ett värdigt liv under 11 års tid.

Inte en gång under alla dessa år har någon lyft ett finger för att hjälpa mitt barn.
Inte en gång har någon förklarat för fadern vilka skyldigheter han har gentemot sina barn.
Inte en gång har jag fått hjälp att träffa mina barn bosatta hos honom.
Inte en gång har mina barn bosatta hos honom fått hjälp att träffa mig.
Och nu är det mitt ANSVAR att hjälpa mitt barn?

Det sägs att barn omhändertas alltför lättvindigt i vårt land.
Det har jag då aldrig märkt av.
Inte ens en 17-åring som anses leva i misär får hjälp att flytta hemifrån.
Jisses.
Sen undrar människan varför barnet inte berättat hur illa det är.
Varför har barnet inte berättat hur det mår?
Varför säger barnet att allt är bara bra?

Jag resignerar.
Jag tänker länge innan jag svarar socialarbetaren.
”Hur tror du att barnet skulle berätta något åt er efter alla dessa år?
Alla brutna löften, alla förtroenden som återberättats åt fadern.
Allt ni har gjort för fadern.
Och inget har ni gjort för barnet.
Vad finns det kvar för barnet att berätta åt er?
Ingenting.”

Socialarbetaren ringde inte igen.
Och barnet är fortfarande kvar.

 
 
 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,

Ibland undrar jag hur barn tänker?
En sommardag åker vi hem från simskolan och ser en överkörd orm.
Det går snabbt och jag hinner inte se vad det är för sorts orm.
En timme senare sitter mitt lilla barn på baksidan av huset och håller i någonting...en snok...

Barnet har alltså cyklat iväg och hämtat den överkörda ormen!
Det tar en god stund innan jag får barnet att förstå att man inte plockar upp ormar av vägen, varken döda eller levande.

Samma sommar tar mitt lilla barn simkandidaten 7 år ung.
Mitt andra barn blir primus magister som 11 åring.
Mitt stora barn kom inte hem till ön på sommarlovsumgänge tillsammans med sitt yngsta syskon.
Barnet sommarjobbar med att klippa gräs hos farmor och farfar.

Först senare, när mitt barn hälsat på under en förlängd helg några veckor innan skolan börjar, följer mitt stora barn med hem och stannar en och en halv vecka på ön.

Vi umgås och träffar massor av vänner.
Det blir massor simma och leka och köpa nya kläder åt mina barn.
Kläder som mina barn förhoppningsvis får behålla utan att behöva tvätta själva för hand.
Det har visat sig att kläder jag köpt försvinner, sådär som ena strumpan plägar göra när man tvättar strumporna i tvättmaskin.
Det gör mina barn olyckliga och jag lär barnen hur man startar en tvättmaskin och en torktumlare.

Ännu en skolstart och vi får samtidigt tag på en större lägenhet.
Det blir både flytt och storsortering i skåp och lådor.

Och bråk med fadern om umgängeshelg igen.
Eftersom han vill flytta umgängeshelg och färjan läggs på dock samma helg blir det en stor intressekonflikt.
Efter mycket tjafs både med fadern och med de alternativa färdsätten lyckas jag få barnen veckan senare och får sätta mig på färjan för ännu en resa tur retur.

Det är fint väder hela helgen och vi kan både sola och bada ute på stugan.
Bastun går varm och alla trivs.
Lördagen tillbringar vi på idrottsplan eftersom det är obligatorisk skoldag och mitt barn är med på kulstötning.
Sen lyckas vi få plocka majs på hemvägen och kan njuta av färsk majs med mycket smör på till middagen.

Att föra tillbaka barnen innebär en rejäl merkostnad denna gång eftersom vi blir tvungna att ha bil med dit för att kunna ta oss till nästa färja som ska se till att vi kommer hem igen.
Då hjälper det inte att månskenet är vackert när man kommer hem 3 på natten, det smakar ändå rätt träigt.

Några veckor senare är det dags för nästa kryssningshelg.
Mitt barn ska upp på sin umgängeshelg och jag ska springa Lidingöloppet.
Det betyder färja på torsdag, färja på fredag och extra mycket färja på söndag.
Jag vågar inte ens tänka på hur mycket alla mina färj biljetter är värda...för jo, jag har sparat biljetterna från stor del av mina åkturer under åren som gått.

Jag hämtar mitt lilla barn över höstlovet och vi har födelsedagskalas med tårta och presenter och många gäster åt barnet som snart ska fylla 8 år.
Senare på kvällen hjälper vi till att överraska grannen på födelsedagen.
Massor av vänner och bekanta samlas till Dansgalan som ordnas på ön den helgen.
Och grannen blir verkligen både överraskad och glad åt att se oss alla, en hel busslast full med glada goda vänner.

Barnens farfar är också där, som chaufför åt ett av dansbanden som uppträder.
Jag dansar med mina barn.
Det blir en sväng vals med det ena barnet, foxtrot med det andra och vi fnissar och sjunger med i låtarna.

Så händer det som inte får hända, inte här och inte när min före detta svärfar håller stenkoll på oss.
Mellan två låtar har arrangörerna gått runt och strött ut potatismjöl.
Och jag dansar rakt ut i en hal fläck på golvet med mitt lilla barn i min famn.
Vi åker ikull, kanar iväg en bra bit och fnittrar hysterisk medan jag försöker ta mig upp.
Vi ser ut som Bambi på hal is tills vi hittar fast golv igen och kan fortsätta dansa.

Och jag bara vet hur snacket kommer att gå.

- Ja hon var så full att hon inte ens kunde hållas på benen på dansgolvet!

Att det var jag som körde både dit och hem igen kommer ingen att tro på.
Ingen alls.
Den vurpan och farfars ilskna blickar förtar en del av glädjen för mig och barnen.
De vågar inte riktigt glädjas på samma sätt som de brukar och tillsist somnar de i mitt och sambons knä.

Vi bäddar ner dem på stolar med filtar över och umgås med födelsedagsbarnet en stund till.
Sen ger vi upp.
Det är inte så roligt med en osalig ande i närheten.

Dagen efter ska mitt lilla barn följa med orkesterbussen och farfar tillbaka hem till fadern.
Jag fixar en fin låda med vackert papper på och handtag av snören.
Lådan fyller jag med brev och en burk med hemlagade maränger och en annan burk med hemlagade chokladbollar.
Teckningar av syskonet och utskrivna bilder.

Mitt lilla barn har nya kläder på sig när vi kommer till bussen.
Och den här gången vågar barnet inte gråta.
Inte inför farfar.
Jag ser hur barnet sväljer och sväljer och ögonen blir stora och blanka.
Vi kramas lite i smyg framför bussen och jag lovar göra allt som står i min makt för att barnet ska få det bra.

Jag inser att det kanske är dags att kämpa lite till.
Att försöka ännu en gång att gå den lagliga vägen och försöka få hem barnet till ön igen.
Om inte annat så för att barnet ska få veta hur mycket jag saknar och älskar barnet.

Det kan inte vara hälsosamt att tvingas smyga så med sin längtan och saknad efter den andra föräldern.
Jag kan bara inte tro att det är nyttigt för någon att tvingas leva så.
Inte för mina barn.
Inte för mig.
Inte för någon.

 
Barn, biljetter, dansa, färja, resa,