Ännu en jul fick vi sätta oss i bilen och köra hela den långa vägen för att ha en möjlighet att umgås under julen.
Trots att det alltså borde vara min tur att ha barnen hos mig någon jul.
Att bara få några få timmar under julafton innebär inga djupa samtal.
Inte med närmare 10 kusiner och mostrar och morbröder och mormor, morfar och gammelfarmor samlade under samma tak.

Barnen fick åtminstone umgås med de förbjudna släktingarna under några hektiska timmar med julklappsutdelning och öppnande av julklappar.
Glögg och julstjärnor och brädspel.
Spökjakt med ficklampor ute i mörkret runt huset.
Och jag fick barnen med mig hem till ön under två dygns tid.

Under de dagarna hinner vi hälsa på hos vänner och barnen fick följa med mig till mina bönder och hjälpa till att mjölka kor och utfodra kalvar.
Det var mycket värt.

Och jag tog tag i mitt liv igen.
Sorgeåret fick vara över och jag började promenera bort all ångest och lyfta skrot för att mota bort ilskan över att ha blivit bortmanövrerad ur barnens liv.

Mitt lilla barn led av återkommande blåskatarrer och hade både ont i magen och feber gång efter annan.
Det fanns inget jag kunde göra annat än sitta i telefonen och prata med mitt lilla barn.
Kväll efter kväll smög vi oss till godnatt-saga och Trollmors vaggvisa över mobilen.
Barnet låg under täcket eller satt i garderoben i sitt rum och grät tyst medan jag sjöng.
Jag började också ringa och väcka upp mina barn.
Att bara få säga ”God morgon trollungen min” värmde mitt hjärta och kunde lysa upp en hel förmiddag.
Och jag hade fortfarande någon form av kontakt med mitt stora barn.

Vi fick några få sportlovsdagar tillsammans och barnen provade på ridning i djupsnö.
En dag tog vi med pulka och matsäckskorg och gick en långpromenad på isen tillsammans med goda vänner.
Barnen jagade varandra och brottades i snön medan vi mammor satt på en brygga och njöt av solen och utsikten.
Lekande stojande lyckliga barn var en bristvara för oss båda två och nu tankande vi barna stoj och skratt.

Sen tog lyckan slut och ett mycket ilsket samtal från fadern till äldsta barnet såg till att vi satte oss på färjan ännu en gång och barnen överlämnades fort som bara den.
Varken barnen eller jag kände oss starka nog att gå emot hans vilja.
Inte den här gången heller.

I mars fick jag möjligheten att gå en vidareutbildning i staden i närheten av mina barns.
Mitt jobb bekostade både kurs och flyg och jag kunde hälsa på båda mina barn i deras skolor.
Lyxen att kunna sitta med under en lektion eller två, att få vara med på barnens raster, att kunna diskutera barnens med- och motgångar med lärarna direkt och öga mot öga, går inte att beskriva.

Visst gjorde det ont.
Det gör fortfarande ont.
Men det var åtminstone några stulna timmar.
Några timmar tillsammans med mina barn.
Utan vakande ögon.

Vi firade påsken hos mormor och morfar.
Mitt barn och en klasskompis fick gå runt som påskhäxor tillsammans med massor av kusiner.
Och mitt lilla barn hade ännu en uvi.
Mina smågalna yngre syskon såg till att mitt barn och klasskompisen fick bort vinterpälsen.
Hela högen med barn badade bastu och simmade i utfallsdiket.

Och det var den påsken jag köpte en direkt importerad bil ifrån Italien.
Den hade blivit skadad i plåten av en hagelstorm och ful som stryk.
Men den var stor, behaglig att köra och den skulle bli min.

Innan sommaren kom på riktigt blev det dags för ännu en tingsrätts-rumba för min del.
Att sitta 8 timmar i en rättssal och bara få höra hur eländigt dålig jag är som mamma var ingen höjdare direkt.
Alla brev jag postat till mina barn under året som gått sågs som bevismaterial över min oduglighet och fanns i bagageutrymmet i faderns bil.
Ett litet ljus i mörkret blev min stulna träff med mina barn dagen efter.
Och min nya bil som fick följa med mig hem till ön.

Jag hade turen att bli en av de föräldrarna som fick följa med barnets skolklass på lägerskola innan sommarlovet också.
Vi cyklade till en lägergård belägen vid en stenåldersbosättning.
Att övernatta i vasshyddor och tvätta sig i källvatten var en upplevelse för många av barnen.
Alla fick öva med pil och båge och att tillreda fisk i eldgrop.
Fast bäst av allt var nog plättar på muurikka över öppen eld.

Sen blev det sommarlov.
Två långa månader att försöka trixa ihop ett fungerande umgänge på.
Mitt barn fick börja med att åka till sina syskon hos fadern lagom till mitt stora barns 13-årsdag.
Ännu en födelsedag att missa för min del.

Något jag däremot inte missade den dagen var en inbjudan på kaffe till den konsult som underhållit maskinparken på mitt jobb.
Eller inbjudan och inbjudan.
Konsulten lämnade installationsskivor efter sig i serverrummet och ville få dem tillbaka.
Jag returnerade cd-skivorna och blev bjuden på kaffe som tack.
Och den kaffekoppen ändrade mitt liv totalt.

Helt plötsligt fanns en vuxen människa vid min sida.
En person som bollade tankar och ideér och hjälpte mig bena ut vad som var rimligt och vad som bara var ren djävulskap från mannens sida.
En man som såg till att jag kunde känna lycka igen.
Mitt i allt det onda fanns helt plötsligt små glimtar av ljus och lycka.
Små små skärvor som tillsammans gjorde mitt sargade hjärta och min skadade själ helare än jag trott var möjligt.

Och när sommaren led mot sitt slut flyttade vi till en gemensam bostad, tillsammans med mitt barn.

Kommentera

Publiceras ej