En vacker vårkväll åker vi över med småfärjorna.
Mitt barn somnar innan vi är helt över på andra sidan.
Det gör inget för min väninna ringer och håller mig sällskap i örat.
Hon undrar när vi kommer och hur länge vi tänker stanna.
Och när vi pratat en stund bjuder hon över oss på ett av barnens födelsedagskalas.
Vi kommer gärna.

När vi anländer dagen därpå finns redan en hel del barn på plats.
Mitt lilla barn har också fått komma och flyger rakt upp i min famn när vi ses.
Vi sitter länge och bara håller om varandra och jag ser min väninnas blick.
Det här var en välplanerad tajming från hennes sida, och jag är tacksam.

Barnen leker lekar och jagar varandra i skogsbrynet.
Vi tar med oss våra kaffemuggar och går ut.
Där sitter vi, tre mammor på rad, och njuter i solen och pratar om allt och inget.

Ett par timmar senare hörs en bil nere vid vägen.
Mitt barn kommer rusande och springer rakt till skottkärran som står framför oss mitt på gårdsplanen.
Innan någon av oss hinner reagera vänds skottkärran över barnet och det enda som syns är skuggan av två fötter.
- Jag är inte här, väser barnet under skottkärran.

Mitt lilla barn kommer också rusande och kryper upp i min famn.
Vänder ansiktet emot min hals och viskar lågt – Snälla mamma, jag får stanna här, visst får jag stanna här, med dej, visst, mamma, får jag det?

Jag stryker barnet över det ljusa håret och den spända ryggen.
Och jag önskar att jag kunde lova barnet att få stanna hos mig.
En bildörr smäller igen och barnet rister till av återhållen gråt.
- Snälla mamma, får jag, säg att jag får, kan jag inte få vara här med dej...?

Fotstegen på grusgången tystnar och mannen står där, ett tiotal meter ifrån oss.
Han behöver bara säga barnets namn, högt, och barnet rycker till och sneglar mot honom.
En handrörelse som visar att barnet ska komma till honom och jag får en sista hård kram av mitt lilla barn.

En snabb blick mot mig innan barnet hastigt torkar tårarna från kinderna och sakta kanar ner från mitt knä.
Med tunga steg och nerslagen blick går mitt lilla barn iväg och ställer sig vid mannens sida.
Armarna hänger rakt ner och blicken är vänd mot marken.
Jag ser hur axlarna skakar.

Mannen vill veta var mitt äldre barn finns.
Vi mammor tittar på varandra och säger samstämmigt att vi inte riktigt vet.
Barnet kan vara i skogen, eller i någon av kojorna eller kanske inne i huset.
Gårdsplanen är stor, skogen likaså.

Mannen vänder sig om och puttar mitt lilla barn i ryggen.
Med stela ben följer barnet efter och sneglar mot mitt håll hela vägen till bilen.
Mannen öppnar dörren och barnet kryper upp på bälteskudden utan att släppa ögonkontakten med mig.
När bildörren stängts ser jag barnets stora ögon genom rutan.
Oavvänt tittar vi på varandra tills bilen åkt så långt att vi inte längre kan se varandra.

Mitt barn vänder upp skottkärran igen.
- Jag ville inte prata med pappa. Inte idag. Jag ville att mitt syskon skulle få vara med oss, men det vill inte han.

Barnet kommer och ger mig en hastig kram och springer sen in i huset för att fortsätta leka.

Vi mammor sitter kvar i solskenet.
Men jag fryser.
Och ingen av oss säger någonting alls.
Det finns inget kvar att säga.
Och efter en stund stiger vi upp och letar rätt på våra barn.

Det är dags att åka hem nu.
Festen är över.


 



gömma, stanna, tårar,

Pip pip.
Det kommer ett meddelande på min mobiltelefon.
Min kusin messar mig och undrar om vi kan gå ut och gå ikväll.
Jag läser meddelandet, svarar ”visst” och lägger mobilen ifrån mig och fortsätter att äta.

Pip pip.
Sonens tamagochi vill ha mat.
Eller kanske sova?
Man hör inte riktigt någon skillnad på vad den egentligen vill utan allt låter likadant.
Sonen reser sig från soffan för att gå och kika vad det elektroniska husdjuret vill.
Han hinner inte fram förrän far i huset är framme vid bänken och slår ihjäl husdjuret med en köttyxa.

Vi stelnar till, barnen och jag.
Vad är det här?

Jag rusar upp och ser på tamagochin.
Det finns inget hopp om att rädda den.
Det är bara småflisor kvar. Småa plastbitar och elektronikskrot.
Inget man kan reparera ens med superlim.

Pip pip.
Min mobiltelefon får ännu ett meddelande.
Det är antagligen min kusin som undrar över tidpunkt för kvällspromenaden med hundarna.
Jag hinner inte fram till mobilen innan maken ryckt den till sig och plockat ur simkortet och batteriet.

Jag ser på honom och frågar vad i hela fridens dagar han håller på med.
Svaret är ett slag över kinden.
Det svider till och miljoner tankar flyger igenom mitt huvud.

Den tunga stekpannan av gjutjärn, med ett brunt trähandtag, står på den gamla svärtade köksspisen bredvid mig.
Jag tänker under bråkdelen av en sekund att jag kan ta den och ge igen, så är allt det här över.
De äldre barnen som sitter i soffan och lill-tjejen på golvet stirrar på oss.
Jag kan inte göra så emot dom.
Inte här, inte i vårt kök, inte framför barnen.
Maken ser ut som en stridstupp och stirrar på mig med kolsvarta ögon och sammanbiten mun.
Jag känner doften av rödvin.

Sen bryter kaoset ut.
Sonen slänger sig ut ur soffan, tar några steg emot oss och vänder sen om och rusar ut genom farstun mot vindstrappan medan han ylar som en varg.
Jag mera hör än ser tårarna forsa nerför hans kinder.
Äldsta dottern stirrar på mig med uppspärrade ögon och öppen mun och lillasyster sitter på golvet med en bok i sitt knä, också hon med blicken oavvänt emot mig.

Jag vaknar ur förstelningen och säger med kvävd men bestämd stämma åt barnen att gå ut i farstun och klä på sig.
Vi ska åka iväg nu.
Vi måste iväg.
Nu.

Sen rusar jag efter sonen, upp till hans rum på övre våningen.
”Kom” väser jag åt honom ”kom så åker vi härifrån”.
"Det räcker nu".

Väl nere hjälper jag barnen få på sig kläderna.
Maken står i dörrhålet in till det kombinerade vardsagsrummet och köket och vägrar släppa iväg yngsta dottern.
”Hon är min” morrar han, ”hon ska INGENSTANS”.

Jag ignorerar honom och sätter på henne den gråa lurviga mössan och de röda filtstövlarna och skjuter henne framför mig ut genom ytterdörren.
De äldre barnen har redan rusat till min svarta farmarbil.

Medan vi sneddar över gräsmattan på väg till min bil ser jag hur barnens kläder yr ut över gräsmatten och blir vita av den fallande snön.
När jag lyfter in dottern i bilen ser jag min röda bäddsoffa komma ut genom ytterdörren.

Jag skiter i att spänna fast barnen i bilstolarna och kastar mig in i bilen.
Tack och lov startar den på en gång och jag slirar och sladdar över den hala gårdsplanen och iväg från gården.
Iväg från huset jag så gärna velat bo i men bara känner att jag inte kan.
Inte nu, inte nu längre.

Jag kör iväg och snön singlar ner runt omkring oss.
Det hade kunnat varit en ljuvligt vacker novemberkväll, som gjord för en promenad i nysnön, men magin är som bortblåst.

Barnen snyftar i baksätet och jag har inte en aning om vart jag ska åka.
Vart ska vi ta vägen?
Till mina föräldrar kan jag inte åka, det är för nära.
Dit kommer han garanterat att komma och leta efter oss.
Vart åker man?

Kinden bränner och jag känner hur tårarna börjar rinna nerför mina kinder.
Varför finns det ingen manual om hur man gör när livet svänger tvärt och allt blir omkullkastat?
När det känns som om hela ens framtid försvinner ner i ett svart hål?

Jag kör min älskade bil, den som gjort mig till en fri kvinna med möjlighet att ta mig och barnen vart vi vill när vi vill, och hör hur sonen drar efter andan med tjutande lungor.
Äldsta dottern har fått något som låter som ett astma anfall av uppståndelsen och lillasyster gråter tyst och upprepar för sig själv, gång på gång;
”Jag måste tillbaka till pappa, han sa att jag inte skulle få åka nånstans. Pappa är arg för att jag åker, jag måste tillbaka till pappa för han sa faktiskt att jag inte skulle få åka”.

Jag svänger av riksåttan och in på gården till min lillebror.
Hans flickvän är hemma tillsammans med sonen som är jämnårig med min lilla flicka.
Hon möter oss i trapphuset och tittar på barnen.

Jag försöker se oss med hennes ögon.
Vi måste se förskräckliga ut, rödögda och snoriga och med kläderna på sned.
Jag ser hur hon tar in åsynen av oss och förstår.

Hon hjälper barnen klä av sig skor och jackor medan jag frågar om det är okej att vi våldgästar dem en stund.
”Jag visste inte vart vi skulle ta vägen, får vi komma in och stanna en stund?”

Barnen börjar leka med sin kusin och gråten tystnar allt eftersom leken blir mera intensiv.
Och jag vet inte var jag ska börja.

Hur berättar man åt någon att man tappat fotfästet?
Att livet helt abrupt tog slut?

Att man inte längre har ett hem att åka hem till?

 
Barn, Sorg, köttyxa,
Vet du om att ditt barn lever i misär?
Rösten i andra änden av telefonen låter uppriktig.
Jag sväljer.
Hur illa kan det bli?
Mitt lilla barn mår dåligt.
 
Jag vaknar av att någon styker mig över ryggen.
En liten varm hand som stryker gång på gång över min rygg.
Jag vänder mig om och tittar på mitt lilla barn i det skumma rummet.
Ljuset som sipprar in säger mig att vargtimmen inte infunnit sig än.
”Jag ville bara känna att du är här mamma.”
Jag kramar hårt om mitt lilla barn och ligger vaken medan barnet somnar i mina armar.

Vi byter om på färjans toalett.
En väska med märkta kläder som inte rörs förrän det är dags att återbörda barnet till fadern.
En stickande doft i mina näsborrar när jag lyfter upp mitt barn säger mig att det är dags för ännu en resa till akuten.
Mitt lilla barn har ännu en urinvägsinflammation.
Jag frågar hur länge det gjort ont att kissa.
Barnet rycker till och tittar på mig med stora ögon.
Tystnade som möter mig är talande.
Ingen bryr sig om mitt lilla barn.
Ingen.

Vi är ute på äventyr.
Dryga veckan har vi tältat och upptäckt nya saker och hört människor prata på främmande men ändå förståeligt tungomål.
Danmark är litet men ändå så stort.
Ett hus fyllt med dockor bakom glas förundrar oss.
Vi går och tittar och pekar.
Fram och tillbaka.
Vi hittar tomtens monter.
Och tomtens önskelista får fyllas på.
Barnen skriver sina önskelistor.
Mitt lilla barn skriver med spretiga bokstäver.
”Jag vill bo med mamma på Åland”
Resten av resan är förstörd.
Barnet skriver ännu en lapp på vägen tillbaka till färjan.
”Jag vill bara dö.”
 
Jag trotsar socialdirektören och hälsar på mitt barn utan att meddela skriftlig en vecka i förväg.
Vi ligger på golvet i skolans gymnastiksal och mitt lilla barn gråter.
Jag håller om barnet.
Vyssjar.
Nynnar.
Håller om och bara finns där.
När skoldagen är slut sliter farmor barnet ur min famn.
Farfar står utanför och höttar med näven mot mej.
Jag ser inte barnet mera.
Tårarna förblindar mig och när de äntligen slutar rinna är barnet borta.
Igen.

”Mamma, varför kan jag inte få dö?”
Den lilla rösten i andra änden skakar av återhållen gråt.
”Vad är det?”
Min röst darrar den också.
”Jag är så hungrig mamma, jag är så hungrig.”
”Finns det inget bröd? Kan du inte göra dej en smörgås?”
Jag känner den välbekanta smärtan i magen igen.
Mitt barn är hungrigt och jag är inte där.
”Jag får inte äta bröd mamma. Jag måste äta blomkålssoppa säger farmor.”
Nu hör jag hur tårarna rinner på mitt lilla barn.
”Varför måste du äta blomkålssoppa? Har ni inget annat?”
Åh herregud, mitt lilla barn.
”Jag är för tjock. Kläderna passar inte. Jag måste äta blomkålssoppan för dom märker om jag tar en smörgås...och förresten så är farmor och farfar där ute. Jag vågar inte göra en smörgås...”
Rösten i andra änden hackas sönder och jag hör hur tänderna skallrar av gråten.
Barnet gråter så högt och vilt att min lillasyster som står bredvid mig vid köksbänken hör och börjar gråta med.
Hur kan man tvinga ett barn att äta blomkålssoppa?
Ett växande barn!
Jag kan inget annat göra än finnas där i andra änden och lyssna på mitt älskade barn som gråter.
Hjärtskärande.
Länge.
Och ingen finns som ens vill hjälpa mitt lilla barn.
Ingen.

”Kan du komma och hämta ditt barn”
Jag blir förvånad.
Vad menar människan i andra ändan?
Efter lite prat kommer det fram att dödsönskan är stor.
Skolkuratorn känner sig maktlös.
Jag lovar hämta mitt barn om skolkuratorn ser till att ordna papper som gör det möjligt.
Det visar sig vara omöjligt.
Det går inte att ordna några papper.
Jag kan inte hämta mitt barn.
Socialdirektören sätter stopp för alla dylika planer.
Det är mitt fel att mitt lilla barn mår dåligt.
Jag bör glömma mina barn, skaffa mig en ny man och göra nya barn.
Jag måste sluta lägga mej i och låta barnen vara ifred.
Gör jag det så börjar nog mitt barn må bra igen.
Det är mitt fel att mitt barn mår dåligt och vill dö.
Bara mitt.

Det är natt.
Jag sover när telefonen ringer.
Mitt lilla barn ringer och vill höra att jag är där.
Jag sjunger för mitt lilla barn.
”När trollmor har lagt de 11 små trollen...”
Vi ligger tysta i varsin telefon.
Jag hör tysta snyftningar.
Jag sväljer klumpen i halsen och känner hur det bränner bakom ögonlocken.
Mitt barn gråter och jag kan bara krama om telefonluren.
”Sov nu lilla barn, sov med hyvelspån i näven...”
Rösten skakar och darrar.
Men jag vill inte att mitt lilla barn ska höra att jag gråter.
Jag sjunger tills mitt lilla barn sover.
Jag håller i luren och lyssnar på de lugna andetagen i andra änden.
Mitt barn sover.
Men jag kan inte sova.
Inte längre.
Jag har slutat sova en hel natt.
Och mardrömmen tar aldrig slut, inte ens när jag vaknar.

En bekymrad lärare ber att få prata med mig när jag hälsar på mitt lilla barn i skolan.
”Vet du om att ditt barn mår dåligt?”
Jag suckar inombords och undrar vad det är som ändrats.
Har det hänt något nytt?
Eller är det samma visa om igen?
Mitt barn har mått dåligt i så många år.
Så många har påpekat att jag borde göra något.
Så många har svikit.
Så många löften har brutits.
Mitt barn mår dåligt.
Ja?

Flyttlasset går och mitt lilla barn är överlyckligt.
Nu äntligen ska barnet få en egen dörr att stänga om sig.
En egen lägenhet.
Ett eget liv.
Äntligen.
Jag ler och ser på mitt överlyckliga barn.
Ska mardrömmen äntligen ta slut?
Två dagar senare är det över.
Socialen kan inget göra.
”Du måste förstå att vi inte kan hjälpa barnet. Man måste vara myndig för att få flytta hemifrån.”
Mitt barn tvingas flytta hem igen.
Fyra månader senare står jag i telefonen och hör en socialarbetare förklara för mig att jag måste hjälpa mitt barn.
Jag måste göra någonting.
Mitt barn lever i misär och jag måste GÖRA någonting.
Och jag står i konferensrummet på mitt jobb och känner hur raseriet bubblar i mig.
Hur vågar denna människa ringa mej och KRÄVA att jag ska GÖRA någonting?
Hur vågar människan?
Den myndighet människan arbetar för har sett till att mitt barn fråntagits alla rättigheter till ett värdigt liv under 11 års tid.

Inte en gång under alla dessa år har någon lyft ett finger för att hjälpa mitt barn.
Inte en gång har någon förklarat för fadern vilka skyldigheter han har gentemot sina barn.
Inte en gång har jag fått hjälp att träffa mina barn bosatta hos honom.
Inte en gång har mina barn bosatta hos honom fått hjälp att träffa mig.
Och nu är det mitt ANSVAR att hjälpa mitt barn?

Det sägs att barn omhändertas alltför lättvindigt i vårt land.
Det har jag då aldrig märkt av.
Inte ens en 17-åring som anses leva i misär får hjälp att flytta hemifrån.
Jisses.
Sen undrar människan varför barnet inte berättat hur illa det är.
Varför har barnet inte berättat hur det mår?
Varför säger barnet att allt är bara bra?

Jag resignerar.
Jag tänker länge innan jag svarar socialarbetaren.
”Hur tror du att barnet skulle berätta något åt er efter alla dessa år?
Alla brutna löften, alla förtroenden som återberättats åt fadern.
Allt ni har gjort för fadern.
Och inget har ni gjort för barnet.
Vad finns det kvar för barnet att berätta åt er?
Ingenting.”

Socialarbetaren ringde inte igen.
Och barnet är fortfarande kvar.

 
 
 
Barn, Hat, Kärlek, Sorg,