Om bara några få dagar är det 18 år sen mitt lilla barn föddes.
Det känns som om det hade varit igår.
Samtidigt, konstigt nog, känns det som om det är eoner av tid sen dess.
Mitt lilla barn var så efterlängtad.
Så liten och söt.
Nu är mitt lilla barn snart myndigt.
Om bara nångra dagar ska mitt lilla barn klara av vuxenlivet.
Och jag räknar ner.
Jag räknar åren.
Jag räknar dagarna, minutrarna och sekunderna.
Och jag minns alla tårar.
Alla telefonsamtal.
All sorg.
All saknad.
Allt jag missat och allt som jag aldrig kommer att få uppleva.
Allt mitt lilla barn missat och aldrig kommer att få berätta om.
Alla dessa första gånger.
Jag får vara lycklig som ändå fått vara nummer ett i så många år.
Att jag fick vara den som fanns där under de första fem åren.
Jag fick se första tanden.
Det första skrattet.
Första gången mitt lilla barn kunde stå alldeles själv, på egen hand.
Att jag fick se alla framsteg, både små och stora.
Alla små men ack så omvälvande saker som händer under de första åren, allt det fick jag se från första parkett.
Nu blir det dags för nya tider.
Förhoppningsvis också lyckliga dagar.
Både för mig och för mitt lilla barn som äntligen ska bli myndigt.
En era går emot sitt slut.
Snart börjar nästa kapitel.
Kommentera