Fyrabarnsmor utan barn

Jag brukar få frågan om hur man överlever att förlora ett barn.
Svaret är alltid detsamma.
Det finns värre saker att råka ut för.
Och ändå är det det värsta som kan hända.

Min son är förlorad, begravd och sörjd.
Han finns alltid kvar trots att han är borta.
Jag kan tänka på honom ibland men i mina tankar är han alltid en liten glad pojke som traskar runt och skrattar sitt kvillrande porlande skratt.
Ett ljuvligt gladlynt barn som bara inte finns längre.

Mina andra förlorade barn finns.
Dom har växt upp utan mej.
Dom har haft skrubbsår att blåsa på av nån annan än mej.
Deras favoritmaträtter vet jag ingenting om.
Allra bästa bästisen har jag aldrig träffat.
Första kärleken, inte en aning.
Jag har inte tröstat, inte kramat, inte bannat, inte väntat mej hålögd...

Mina barn är mina barn men dom finns inte.
Och jag får inte sörja dom eftersom dom lever.
Dom finns.
Dom går omkring någonstans och jag når dom inte.
Det är det absolut värsta som kan hända en förälder.

Att veta att ens barn finns någonstans där ute.
Det lever och utvecklas.
Det råkar ut för saker.
Det upplever saker och ting.
Och du är aldrig där.

Inga julfester på skolan med pirriga barn inför uppträdandet med klassen.
Inga repetitioner eller förberedelser.
Ingenting.

Min son vet jag var finns.
Han bor i mitt hjärta och smeker min kind när jag gråter.
Det kan ingen ta ifrån mej.

Min äldsta son lever någonstans.
Han finns där ute.
Bitar av honom finns kvar i mitt hjärta men bitarna river och sliter inne i mej.
Det gör ont, så ont, att tänka på honom.

Sveket.
Att inte kunna ringa för det finns ingen som svarar i andra ändan.
Alla hårda ord.
Allt hat.
All tystnad.

Han var bara ett barn när han togs ifrån mej.
Bara ett barn som inte kunde stå emot alla luftslott och löften.
Ett barn som inte kunde hävda sin rätt.
Hur skulle han kunna veta att varje barn har rätt till båda sina föräldrar?
Oavsett?

Han är inte längre ett barn ens i mina tankar.
Jag ser honom ibland.
Jag vet att han finns och att han lever.
Men han finns inte för mej.
Han kan inte torka mina tårar eller smeka min kind.

Allt jag har kvar är det jag kommer ihåg av den pojke som fanns.
Då innan allt började.
Då medan han fortfarande var min son.
Medan han fortfarande kokade kaffe och väntade på att jag också skulle komma hem från skolan så att vi kunde dricka kaffe tillsammans.
Han och jag.
Varsin kopp kaffe med mjölk.
Och den varma tystnaden mellan oss.
Bara vi två i köket.
Ensamma tillsammans.

Men han finns inte längre.
Jag finns inte för honom mera.
Vi är för evigt separerade och jag vet inte längre vem han är, bara vem han var.

Vilka är hans drömmar?
Vad vill han göra med sitt liv?
Saknar han någonsin mej?
Undrar han över huvudtaget över hur det hade varit?
Om inte..?

Jag vet inte.
Jag får inga svar på mina frågor.
Det finns inte längre någon förlåtelse, varken att få eller ge.
Det behövs inte.
Jag har äntligen insett att det inte finns något att förlåta.
Trots att allt är förändrat och förstört.

Och jag kommer inte att bli någons farmor på väldigt länge.