- Jag trodde aldrig att det skulle bli så. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.
Den före detta socialarbetaren urskuldrar sig och ser skyldig ut.
Och det har hon nog all anledning att göra.
Hade inte hon och hennes kollega skrivit en utredning som skönmålade den ena parten och dessutom innehöll ett dussintal med ”fadern kommer att” ”fadern ska” och ”fadern planerar att” men bara några ynka meningar om den andra parten som dessutom ”har för avsikt att återvända till Åland”, hade det kanske inte blivit som det blev.
Sett i bakspegeln hade hon nog all anledning att ångra sitt tilltag.
- Jag förstod inte att det skulle kunna bli så...
Konstigt nog såg hon inte till att ändra på sitt beslut under alla år hon jobbade kvar heller.
Det tycker jag är märkligt.
Vi andra i arbetslivet tvingas göra om och göra rätt när vi fattar dåliga beslut eller gör felaktigheter.
Så varför inte en socialarbetare?
En helt vanlig dag när jag hälsade på hos mina föräldrar sprang jag på henne ute på byn och frågade rakt ut om hon fortfarande tyckte att dom hade gjort rätt?
Var det verkligen barnens bästa att det blev som det blev?
Tyckte hon faktiskt det, ärligt alltså?
Var det helt ok att den ena föräldern fick frånta barnen alla möjligheter till kontakt med den andra halvan av släkten och den andra föräldern?
Var det faktiskt ok att intala barnen att de skulle hata, lika mycket och lika hårt som den inbillat försmådde, den andra föräldern?
- Nu ska du inte överdriva, så illa var det väl ändå inte? Var svaret jag fick.
Nej, det var värre.
Deras beslut, och alla därpå följande turer, gjorde att jag förlorade vårdnaden om äldsta sonen och yngsta dotter. Dessutom i förlängningen fråntogs jag även vårdnaden och boendet gällande äldsta dottern.
- Du träffar ju barnen!
Jomen visst, det var ju också en sanning med modifikation.
Jag var tvungen att åka båt i 5,5 timmar och köra närmare 400 kilometer med bil och dessutom smyga mig in till yngsta dotterns skola för att få träffa henne.
Och egentligen fick jag inte ens göra det utan att meddela skriftligt om min närvaro en vecka i förväg till fadern och socialen.
Om jag följde domstolsbeslut och meddelade i förväg kunde jag ge mig den på att fadern kom på något som absolut måste göras just då när jag kom.
Det var släktingar, på hans sida, som mitt i allt skulle ha kaffebjudning.
Det var fotbollsläger i Tammerfors.
Barnen skulle ha nya skor och måste in till stan och prova skor och stövlar, i timmar.
Eller så hade skolan någon aktivitet som absolut måste göras, teater eller halloween eller maskerad eller vad som helst!
Eller så hade hela barnahögen utegångsförbud och satt hemma med fördragna gardiner och tittade på film hela helgen.
Och när jag åkte hemåt, förbi Björneborg, påväg tillbaka till den väntade färjavgången kunde jag ge mig den på att min lilla flicka skulle ringa, med gråten i halsen, och undra var jag var...för nu, just nu, hade pappa tid att skjutsa till mormor...
- Men du måste ju förstå att dom har det bra hos pappa också!
Har dom det?
Om det är så bra hos pappa, varför ringer då mitt barn till mig mitt i natten och gråter?
Varför sitter mitt barn ute på trappan på julafton och gråter?
Om det är så bra, varför vågar dom då inte hälsa på mormor och morfar?
Eller på mig när jag är i byn?
Varför sprider barnen falska rykten om sin mamma?
Och varför åker ni hem till dem och sitter runt samma köksbord som barnen, fadern och farföräldrarna och frågar dem om dom vill åka till mamma, bara minutrar innan skolbussen kommer?
Socialarbetaren ser olycklig ut.
- Jag gjorde bara mitt jobb...jag förstod inte...det var ju inte meningen att det skulle bli så...
Nähä, du förstod inte.
Men mitt och barnens liv förstörde du.
Hur många familjer till fick sina liv förstörda på grund av dej och dina kollegor?
Hur många till, som oss, finns det där ute?
Kommentera