Fyrabarnsmor utan barn

En tröttsam och lång vår låg framför oss.
Mitt barn och jag gjorde vad vi kunde för att ta oss igenom sorgen och saknaden.
Alla aktiviteter som en tredje klassare kunde tänkas vara intresserad av provades på.
Jag skjutsade mitt barn till cirkus-skola, teater-skola, bild- och form skola, simskola, ridning och till det som blev vår ljusglimt i tillvaron under lång tid framöver, Barn- och ungdomspsyk.

En oerhört snäll och kompetent kille tog hand om oss, båda två.
Mitt barn fick leka, prata och bara sitta tyst hos honom någon timme varje vecka under hela vårterminen.
Jag såg hur mitt barn kunde bearbeta vetskapen om att syskonen inte skulle komma tillbaka.
Att vi antagligen aldrig mera skulle bli en familj igen.

Och sakta men säkert kom insikten att fadern troligtvis aldrig skulle förändras heller.
Ville mitt barn ha kontakt med sin far fanns det inga alternativ, ingen kohandel som kunde ändra på honom.
Barnet fick ta kontakten så som den var.

Vi hämtade mitt lilla barn och mitt yngsta syskon för sportlovs firande och fick börja med att boka en tid till hälsocentralen åt mitt lilla barn.
Ännu en gång dags för blåskatarr och ännu en kur med antibiotika.
När det blev dags att återlämna barnet till fadern försvann antibiotikan.
Mitt lilla barn ville inte att fadern skulle veta om att mamma hade upptäckt det onda och ordnat medicin.

Min kompis följde med på färjan och vi fick trösta ett otröstligt barn när färjan närmade sig hamn.
Att det fanns domstolsbeslut över lämning gjorde det inte lättare för mig eller mitt lilla barn.
Och att berätta om uvi var bortkastad möda.
Det var mitt fel att mitt lilla barn var sjukt.
Bara mitt fel.

Vi tillbringade påsken det året hos mina föräldrar.
Mitt barn fick gå som påskhäxa med sina kusiner och mostrar och allt hade varit underbart om bara syskonen också fått följa med på den färden.
Vetskapen om att vi var så nära men ändå så långt ifrån varandra var tärande och när det äntligen blev dags att åka hem igen var lättnaden djup.

Desto större var känslan av lycka när jag kunde hämta mina barn från färjan i slutet av april och hela den forna familjen kunde resa över till kusinerna på andra sidan havet.
Att träffa på Markoolio på torget och få hans autograf på kepsen fick äldsta barnet att skina som en sol hela den helgen.
Medan den oönskade utskällningen, vid överlämnade av barnen tillbaka till fadern på söndag kväll, för att vi inte meddelat om att vi skulle hälsa på faderns syskonbarn under helgen, gjorde att hela helgens glädje försvann.
Jag kunde se hur barnen krympte ihop, kröp in i sina skal, och blev någon annans barn framför mina ögon.

Det var smärtsamt och gjorde ont.
Och jag insåg att mina barn inte längre var mina barn.
De var någon annans marionettdockor.
Ve mig om jag försökte göra något roligt, något skoj under min korta tid tillsammans med barnen.

För det gjorde man inte ostraffat.
Och jag var glad för att min kompis orkade följa med mig på de långa plågsamma färjturerna träffarna med barnen innebar.
Hade inte kompisen funnits hade jag hoppat överbord och gett upp.

För alltid.