Tänk vad en förflugen tanke, ett förfluget ord kan ställa till med.
Att jag bara inte kan låta bli.
Jag är, tyvärr, korkad nog att fortsätta försöka skapa någon form av kontakt med min äldsta son och hans familj.
Att skicka födelsedagspresenter till mitt lilla barnbarn.
Att göra något litet, bara för att jag faktiskt kan, till familjen inför deras flytt till ett nytt hem.
Så jag sydde varsitt förkläde åt hela familjen.
Bara för att jag kan.
Att göra något litet, bara för att jag faktiskt kan, till familjen inför deras flytt till ett nytt hem.
Så jag sydde varsitt förkläde åt hela familjen.
Bara för att jag kan.
Enligt uppföljningskoden är paketet inte uthämtat.
Fast nu vet ju de allra flesta av oss att posten inte längre "ska fram".
Fast nu vet ju de allra flesta av oss att posten inte längre "ska fram".
Numera är det mera posten kommer kanske fram, till slut.
Så att ett paket inte är utlämnat är inget ovanligt.
Det som däremot skaver och gör ont är vetskapen om att jag inte kommer att få reda på om det någonsin kommit fram.
Jag kommer inte att få veta om det jag skickat till den lilla familjen tagits emot och använts.
Att inte ha en aning om presenterna som skickats när deras lilla bäbis kom till världen, när deras barn döptes och när den lilla fyllde 1 år, ens stannat kvar i hushållet.
Jag kommer aldrig att få veta om det jag knåpat ihop och skickat över har hamnat i en soptunna.
Jag kommer aldrig att få veta om det jag knåpat ihop och skickat över har hamnat i en soptunna.
Så igår kväll firade vi en god vän som snart fyller jämnt.
Och jag hade sytt ett färgglatt förkläde åt vännen.
Ett likadant som jag sytt åt sonen och hans sambo.
Och då, vid överlämnandet, säger min dotter att hon fick ett likadant.
Min förflugna tanke blir till förflugna ord.
Och jag hade sytt ett färgglatt förkläde åt vännen.
Ett likadant som jag sytt åt sonen och hans sambo.
Och då, vid överlämnandet, säger min dotter att hon fick ett likadant.
Min förflugna tanke blir till förflugna ord.
"Jag sydde likadana åt Kena och Lisa. Och Tilda. Men jag vet inte om de kommit fram än..."
Och den förhatliga hjärnan fyller på; "Det kommer jag knappast någonsin att få veta heller. Han skulle ju kunna meddela, säga "Tack, det kom fram". Men det kommer han ju inte att göra"
Och den förhatliga hjärnan fyller på; "Det kommer jag knappast någonsin att få veta heller. Han skulle ju kunna meddela, säga "Tack, det kom fram". Men det kommer han ju inte att göra"
Min dotter står där och bara tittar på mig.
Vår vän säger att han ju nog borde kunna göra det lilla, berätta att grejerna kommit fram.
Och skadan är redan skedd.
Vår vän säger att han ju nog borde kunna göra det lilla, berätta att grejerna kommit fram.
Och skadan är redan skedd.
Nu sitter jag här 6 timmar senare med en hjärna som skenar och har gått igenom sonens hela barndom. I rörliga bilder och med en berättarröst som gått igenom allt som hänt under åren 1994 fram till 2002.
Jag begriper att det är galet.
Att det är helt fel av mig att låta något så enkelt som en gåva till en vän förstöra min nattsömn så totalt.
Att det är helt fel av mig att låta något så enkelt som en gåva till en vän förstöra min nattsömn så totalt.
Att få barn förändrar ens liv.
Att få barn tillsammans med någon som så tydligt låter arvet från en förfärlig skilsmässa på -50 talet gå vidare genom generationerna förändrar hela familjens, barnens och barnbarnens liv.
Att få barn tillsammans med någon som så tydligt låter arvet från en förfärlig skilsmässa på -50 talet gå vidare genom generationerna förändrar hela familjens, barnens och barnbarnens liv.
Mönstret finns där och blir bara tydligare allt eftersom tiden går.
Det förfäderna sår, får barnbarnen skörda.
Och i mina barns fall är det en väldigt bitter skörd de plockar upp.
Barn,
Sorg,
storebror,
Kommentera