Fyrabarnsmor utan barn

Pip pip.
Det kommer ett meddelande på min mobiltelefon.
Min kusin messar mig och undrar om vi kan gå ut och gå ikväll.
Jag läser meddelandet, svarar ”visst” och lägger mobilen ifrån mig och fortsätter att äta.

Pip pip.
Sonens tamagochi vill ha mat.
Eller kanske sova?
Man hör inte riktigt någon skillnad på vad den egentligen vill utan allt låter likadant.
Sonen reser sig från soffan för att gå och kika vad det elektroniska husdjuret vill.
Han hinner inte fram förrän far i huset är framme vid bänken och slår ihjäl husdjuret med en köttyxa.

Vi stelnar till, barnen och jag.
Vad är det här?

Jag rusar upp och ser på tamagochin.
Det finns inget hopp om att rädda den.
Det är bara småflisor kvar. Småa plastbitar och elektronikskrot.
Inget man kan reparera ens med superlim.

Pip pip.
Min mobiltelefon får ännu ett meddelande.
Det är antagligen min kusin som undrar över tidpunkt för kvällspromenaden med hundarna.
Jag hinner inte fram till mobilen innan maken ryckt den till sig och plockat ur simkortet och batteriet.

Jag ser på honom och frågar vad i hela fridens dagar han håller på med.
Svaret är ett slag över kinden.
Det svider till och miljoner tankar flyger igenom mitt huvud.

Den tunga stekpannan av gjutjärn, med ett brunt trähandtag, står på den gamla svärtade köksspisen bredvid mig.
Jag tänker under bråkdelen av en sekund att jag kan ta den och ge igen, så är allt det här över.
De äldre barnen som sitter i soffan och lill-tjejen på golvet stirrar på oss.
Jag kan inte göra så emot dom.
Inte här, inte i vårt kök, inte framför barnen.
Maken ser ut som en stridstupp och stirrar på mig med kolsvarta ögon och sammanbiten mun.
Jag känner doften av rödvin.

Sen bryter kaoset ut.
Sonen slänger sig ut ur soffan, tar några steg emot oss och vänder sen om och rusar ut genom farstun mot vindstrappan medan han ylar som en varg.
Jag mera hör än ser tårarna forsa nerför hans kinder.
Äldsta dottern stirrar på mig med uppspärrade ögon och öppen mun och lillasyster sitter på golvet med en bok i sitt knä, också hon med blicken oavvänt emot mig.

Jag vaknar ur förstelningen och säger med kvävd men bestämd stämma åt barnen att gå ut i farstun och klä på sig.
Vi ska åka iväg nu.
Vi måste iväg.
Nu.

Sen rusar jag efter sonen, upp till hans rum på övre våningen.
”Kom” väser jag åt honom ”kom så åker vi härifrån”.
"Det räcker nu".

Väl nere hjälper jag barnen få på sig kläderna.
Maken står i dörrhålet in till det kombinerade vardsagsrummet och köket och vägrar släppa iväg yngsta dottern.
”Hon är min” morrar han, ”hon ska INGENSTANS”.

Jag ignorerar honom och sätter på henne den gråa lurviga mössan och de röda filtstövlarna och skjuter henne framför mig ut genom ytterdörren.
De äldre barnen har redan rusat till min svarta farmarbil.

Medan vi sneddar över gräsmattan på väg till min bil ser jag hur barnens kläder yr ut över gräsmatten och blir vita av den fallande snön.
När jag lyfter in dottern i bilen ser jag min röda bäddsoffa komma ut genom ytterdörren.

Jag skiter i att spänna fast barnen i bilstolarna och kastar mig in i bilen.
Tack och lov startar den på en gång och jag slirar och sladdar över den hala gårdsplanen och iväg från gården.
Iväg från huset jag så gärna velat bo i men bara känner att jag inte kan.
Inte nu, inte nu längre.

Jag kör iväg och snön singlar ner runt omkring oss.
Det hade kunnat varit en ljuvligt vacker novemberkväll, som gjord för en promenad i nysnön, men magin är som bortblåst.

Barnen snyftar i baksätet och jag har inte en aning om vart jag ska åka.
Vart ska vi ta vägen?
Till mina föräldrar kan jag inte åka, det är för nära.
Dit kommer han garanterat att komma och leta efter oss.
Vart åker man?

Kinden bränner och jag känner hur tårarna börjar rinna nerför mina kinder.
Varför finns det ingen manual om hur man gör när livet svänger tvärt och allt blir omkullkastat?
När det känns som om hela ens framtid försvinner ner i ett svart hål?

Jag kör min älskade bil, den som gjort mig till en fri kvinna med möjlighet att ta mig och barnen vart vi vill när vi vill, och hör hur sonen drar efter andan med tjutande lungor.
Äldsta dottern har fått något som låter som ett astma anfall av uppståndelsen och lillasyster gråter tyst och upprepar för sig själv, gång på gång;
”Jag måste tillbaka till pappa, han sa att jag inte skulle få åka nånstans. Pappa är arg för att jag åker, jag måste tillbaka till pappa för han sa faktiskt att jag inte skulle få åka”.

Jag svänger av riksåttan och in på gården till min lillebror.
Hans flickvän är hemma tillsammans med sonen som är jämnårig med min lilla flicka.
Hon möter oss i trapphuset och tittar på barnen.

Jag försöker se oss med hennes ögon.
Vi måste se förskräckliga ut, rödögda och snoriga och med kläderna på sned.
Jag ser hur hon tar in åsynen av oss och förstår.

Hon hjälper barnen klä av sig skor och jackor medan jag frågar om det är okej att vi våldgästar dem en stund.
”Jag visste inte vart vi skulle ta vägen, får vi komma in och stanna en stund?”

Barnen börjar leka med sin kusin och gråten tystnar allt eftersom leken blir mera intensiv.
Och jag vet inte var jag ska börja.

Hur berättar man åt någon att man tappat fotfästet?
Att livet helt abrupt tog slut?

Att man inte längre har ett hem att åka hem till?