En vacker vårkväll åker vi över med småfärjorna.
Mitt barn somnar innan vi är helt över på andra sidan.
Det gör inget för min väninna ringer och håller mig sällskap i örat.
Hon undrar när vi kommer och hur länge vi tänker stanna.
Och när vi pratat en stund bjuder hon över oss på ett av barnens födelsedagskalas.
Vi kommer gärna.
När vi anländer dagen därpå finns redan en hel del barn på plats.
Mitt lilla barn har också fått komma och flyger rakt upp i min famn när vi ses.
Vi sitter länge och bara håller om varandra och jag ser min väninnas blick.
Det här var en välplanerad tajming från hennes sida, och jag är tacksam.
Barnen leker lekar och jagar varandra i skogsbrynet.
Vi tar med oss våra kaffemuggar och går ut.
Där sitter vi, tre mammor på rad, och njuter i solen och pratar om allt och inget.
Ett par timmar senare hörs en bil nere vid vägen.
Mitt barn kommer rusande och springer rakt till skottkärran som står framför oss mitt på gårdsplanen.
Innan någon av oss hinner reagera vänds skottkärran över barnet och det enda som syns är skuggan av två fötter.
- Jag är inte här, väser barnet under skottkärran.
Mitt lilla barn kommer också rusande och kryper upp i min famn.
Vänder ansiktet emot min hals och viskar lågt – Snälla mamma, jag får stanna här, visst får jag stanna här, med dej, visst, mamma, får jag det?
Jag stryker barnet över det ljusa håret och den spända ryggen.
Och jag önskar att jag kunde lova barnet att få stanna hos mig.
En bildörr smäller igen och barnet rister till av återhållen gråt.
- Snälla mamma, får jag, säg att jag får, kan jag inte få vara här med dej...?
Fotstegen på grusgången tystnar och mannen står där, ett tiotal meter ifrån oss.
Han behöver bara säga barnets namn, högt, och barnet rycker till och sneglar mot honom.
En handrörelse som visar att barnet ska komma till honom och jag får en sista hård kram av mitt lilla barn.
En snabb blick mot mig innan barnet hastigt torkar tårarna från kinderna och sakta kanar ner från mitt knä.
Med tunga steg och nerslagen blick går mitt lilla barn iväg och ställer sig vid mannens sida.
Armarna hänger rakt ner och blicken är vänd mot marken.
Jag ser hur axlarna skakar.
Mannen vill veta var mitt äldre barn finns.
Vi mammor tittar på varandra och säger samstämmigt att vi inte riktigt vet.
Barnet kan vara i skogen, eller i någon av kojorna eller kanske inne i huset.
Gårdsplanen är stor, skogen likaså.
Mannen vänder sig om och puttar mitt lilla barn i ryggen.
Med stela ben följer barnet efter och sneglar mot mitt håll hela vägen till bilen.
Mannen öppnar dörren och barnet kryper upp på bälteskudden utan att släppa ögonkontakten med mig.
När bildörren stängts ser jag barnets stora ögon genom rutan.
Oavvänt tittar vi på varandra tills bilen åkt så långt att vi inte längre kan se varandra.
Mitt barn vänder upp skottkärran igen.
- Jag ville inte prata med pappa. Inte idag. Jag ville att mitt syskon skulle få vara med oss, men det vill inte han.
Barnet kommer och ger mig en hastig kram och springer sen in i huset för att fortsätta leka.
Vi mammor sitter kvar i solskenet.
Men jag fryser.
Och ingen av oss säger någonting alls.
Det finns inget kvar att säga.
Och efter en stund stiger vi upp och letar rätt på våra barn.
Det är dags att åka hem nu.
Festen är över.
