- Hur mår du? Ska jag ringa någon?
Killen som står lutad över mig har bara minutrarna innan delgett mig den stämning som skulle bli upptakten till helvetet på jorden.
Det visste jag inte då.
Jag visste bara att jag råkat väldigt väldigt illa ut.
Mina barn, mina älskade små barn, hade blivit brickor i ett mycket elakt spel och nu hängde allt på hur väl jag kunde spela spelet.
Första spelomgången hade jag antagligen redan förlorat där jag låg på golvet utanför fogdeämbetet och tingsrätten och grät hjärtskärande.
- Finns det ingenting jag kan göra?
Killen ser helt förstörd ut.
Jag skakar på huvudet.
Nej, jag måste bara få gråta klart så går jag ut till mina barn i bilen sen.
De får inte se mig såhär.
Jag måste bara bita ihop, rycka upp mig, ta mig i kragen...åh gode gud, vad har vi gjort för att förtjäna det här?
Den natten går flyttlasset och vi åker hem igen.
Hem till ön.
Jag sitter ombord på färjan och känner hjärtat dunka i bröstkorgen.
Vad ska det bli av mig?
Hur ska det gå för mina barn?
Mina barn springer runt och leker och utforskar färjan.
Trots att det inte är den färja vi oftast åkt med hittar de rätt obehindrat alla lekrum och alla intressanta skrymslen och vrår.
Torpet är en dröm i rött med blåa knutar och en ordentlig veranda med bänkar på båda sidor om dörren.
Stora kastanjeträd ger torpet skugga och vi trivs.
Barnen gör sig hemmastadda medan min pappa och jag bär in lådor och möbler.
Efter en stund går barnen iväg på upptäcktsfärd.
De hittar en bondgård en bit bort.
Kossor och hästar går i hagarna runtom i byn.
En av grannarna låter äldsta barnet köra traktor.
Vi kunde inte ha valt en bättre by.
Och det bästa av allt är att barnen kommer att få börja i sin skola, i skolan vi bott bredvid under så många år.
Under ytan känner jag ändå skräcken över vad stämningen innebär.
Jag måste få tag på en advokat som kan förklara för mig vad jag behöver göra.
Vad krävs av mig?
Jag låter barnen få några lyckliga dagar medan jag packar upp och ställer i ordning vårt nya hem.
Vi bekantar oss med våra nya grannar och hittar äldsta barnets dagiskompis i huset bakom vårt torp.
Barnen cyklar runt och hittar stränder att samla snäckor och stenar på.
Vi simmar varje dag.
Och jag ligger vaken på natten och känner hjärtat slå medan tankarna virvlar omkring.
Kan vi inte få bli lyckliga här?
Varför kan vi inte få bli det?
Den gastkramande skräcken ger mig ingen sömn och jag blir tvungen att ta tag i pappersbunten stämningsmannen gav mig några dagar tidigare.
Advokaten jag söker upp läser igenom pappren.
- Ja, alltså...du blir tvungen att kontakta någon i staden.
Rättshjälpsbyrån till exempel.
Vi kan inte hjälpa dig med det här.
Du måste ta det där, med dom.
Jag får kontakt med en vänlig dam på Rättshjälpsbyrån och faxar över pappersbunten.
Vi pratar i timmar och mailar fram och tillbaka några dagar.
Sen kommer nästa slag i magen.
Mannen kommer till ön.
Han kräver att få hämta barnen.
Och barnens cyklar.
Jag frågar barnen om de vill föja med fadern tillbaka till huset.
Frågan jag ställer kräver inget svar.
Vad barnen tänker och känner syns i de förskräckta barnens ansikten och vi flyr i panik till en kompis hus.
Det blir kortspel och brädspel och lego för hela slanten.
Kompisens vänner visar hur man fångar spännare med lakan och ficklampor i nattmörkret.
Vi grillar och sjunger och barnen slappnar av.
Jag kontaktar rättshjälpsbyrån igen och får rådet att komma tillbaka med barnen.
Mannen har ansökt om att få vårdnaden interimistisk och jag bara förvärrar det hela genom att gå under jorden med barnen.
En oförstående tjänsteman på Statens ämbetsverk ser inga problem med att överlämna barnen till fadern.
- Du får ju tillbaka dem sen, när tingsrättsförhandlingarna är över.
Det brukar ordna sig på några månader, ett år max.
Vi fick några lyckliga dagar på ön.
När det närmar sig skolstart och alla möjligheter är utredda har jag inget annat val än att vattna mina krukväxter, diska undan och tömma kylskåpet.
Vi tar färjan över och åker tillbaka.
Socialtanterna och tingsrätten får sätta igång med sin rumba.
Och barnen gråter hela vägen tillbaka.
Kommentera