Fyrabarnsmor utan barn

Det är och förblir varje barns rätt att få behålla kontakten med båda sina föräldrar och hela sin släkt även efter en separation.
Eller som en bekant uttryckte saken, det finns ingen kryssruta för att skilsmässan också omfattar att skiljas ifrån barnen.

Ändå händer det, gång på gång. Det konstaterades av en förälder under en förelåsning att det är fullt tillåtet för en förälder att vägra genomföra umgänge med den andra föräldern, men ve den förälder som vägrar föra sitt barn till skolan.
Skolplikten i sverige och läroplikten i finland väger alltså tyngre än barnets rätt till båda föräldrarna efter en separation.

Det är trots allt väldig sällan ett opåverkat barn vänder sin förälder ryggen oavsett hur illa föräldern behandlat barnet. än mindre av den enkla anledningen att föräldrarna gått skilda väger.
Även en alkoholist, missbrukare eller psykiskt sjuk förälder är oftast minst lika högt älskad och aktad som en "vanlig och normal" förälder.
Visst säger barn emellanåt att de hatar sina föräldrar, men om hatet består och ilskan inte mattas av och det inte heller finns någon förklaring till varför alternativt svepskälen är ytterst barnsliga/fåniga är det troligtvis någonting annat som ligger bakom ilskan och hatet.
Och ofta är detta "någonting annat" boendeföräldern, dennes nya partner eller andra nära släktingar/vänner till familjen.

Det är väldigt lätt att förgifta ett barne sinne, om man verkligen vill det.
Med lock och pock, piska och morot eller med ilska och hot om repressalier alternativt löften om stora förmåner kan man få ett barn att lyda blint och papegojaktigt fullfölja det föräldern önskar.

I början märker barnet kanske inte ens att det blir fråntaget den andra föräldern.
Det är ju bara en klassfest, eller en träningsresa, eller en släktträff som hindrar att det blir umgänge just den helgen.
Det kommer nya helger att träffas på...och just den helgen är det ännu en aktivitet...och ännu en och helt plötsligt har det gått veckor och månader utan att barnet har träffat sin umgängesförälder.

Trots att det kanske finns avtal eller tingsrättsbeslut över ett minimiumgänge följs inte ens det och när umgängesföräldern påtalar detta blandas socialarbetare in.
De träffar följaktligen barnet som lydigt förklarar att det inte vill träffa den andra föräldern (det kan vara allt ifrån att det är jobbigt att ta sig till och från umgänget, den nya partnern är hemsk och eventuella nya barn i hushållet är alldeles förfärliga) och det är absolut deras egen vilja att inte umgås.
Boendeföräldern förklarar att han/hon vill att barnet ska ha en fungerande kontakt med den andra föräldern men eftersom barnet inte vill så kan varken föräldern eller socialarbetare gå emot barnets vilja och med tvång genomföra ett umgänge...

Det som många gånger glöms bort när det gäller barnens rätt till umgänge är att barnet inte alltid klarar av alla valsituationer som det ställs inför.
Det kan vara skolan, kompisar eller någon förening barnet är med i som ordnar aktiviteter under de tider barnet egentligen skulle träffat den andra föräldern.
Eller boendeföräldern som ställer barnet inför en valsituation som blir barnet övermäktigt, cirkus/badhus/maskerad eller umgänge med den andra.
Barn är väldigt duktiga på att avläsa vad föräldrarna egentligen vill.
Och att boendeföräldern inte vill att barnet ska träffa och umgås med den andra föräldern har barnet förstått med god hjälp av pratet hemma och av förmånerna som ges vid nekande av kontakt med umgängesföräldern.

Ett barn utsatt för påtryckningar från boendeföräldern att inte umgås uttryckte det hela mycket klart och tydligt: ”Du skulle inte ha tagit ut skilsmässa så hade det aldrig blivit såhär. Du får skylla dig själv.”
Att bli utsatt för föräldrafjärmande är plågsamt både för det utsatta barnet och den utstötta föräldern.
För barnets del kan det jämställas med psykisk misshandel.
Barnet programmeras till att visa respekt mot boendeföräldern och de godkända släktingarna och vännerna samtidigt som det ska bete sig ytterst antisocialt gentemot umgängesföräldern och eventuellt tillhörande släktingar och vänner.

De flesta föräldrar som påverkar sitt barn till att ta avstånd från den andra föräldern gör det både medvetet och avsiktligt, till priset av barnets psykiska hälsa.

Den utstötta föräldern har två alternativ.
Det ena är att fly undan och glömma barnet för stunden. Bygga upp ett nytt liv någon annanstans och i stället hoppas på att återfå kontakten med barnet när det bivit vuxet nog att inse och förstå vad det råkat ut för.
Eller kämpa med tänder och klor för att hålla kontakten.
Ofta emot myndigheter som inte insett/förstått eller vågar ifrågasätta vad som pågår.
De flesta föräldrar som upprepade gånger dyker upp i tvister gällande barns umgänge och umgängessabotage i tings- och hovrätter är föräldrar drabbade av någon form av föräldrafjärmande.
Tyvärr belönar rättsväsendet i Norden idag föräldrar som manipulerar de egna barnen till att ta avstånd från den andra föräldern med ensam vårdnad och inskränkt eller till och med indraget umgänge med barnets bästa som täckmantel.

Det innebär också att den utstötta föräldern ska orka förklara gång på gång hur älskat och saknat barnet är inför socialarbetare, skolkuratorer, i bybutiken och var helst det finns människor med någon form av kontakt med barnet. I hopp om att budskapet når barnet.

Att det kan bli såhär tror jag är ett resultat av att vårdnadsutredningar idag inte behöver utreda hur barnets situation sett ut innan separationen föräldrarna emellan.
Hur bodde och levde barnet året / 3 år / 5 år innan föräldrarna separerade? Hur såg barnets kontakt med föräldrar, släktingar, vänner, dagis och skola ut innan en vårdnadsutredning blev beordrad via tingsrätten?
Vilken av föräldrarna hade varit den som sett till barnets bästa genom hela uppväxten fram tills det blev separation?
Och om helhetsbilden just nu inte alls stämmer överens med tiden innan borde även det antecknas.
Hur ska annars tingsrätten kunna bedöma föräldrarnas trovärdighet?

Idag är det tyvärr allt för ofta den förälder som är mest vältalig inför socialarbetare och domstol, har mest pengar / störst bostad / bästa juristen som ”vinner” barnet.
Och det är kanske inte alltid just den föräldern som är bäst lämpad att se till barnets bästa och klarar av att ge barnet möjlighet att bibehålla kontakten med hela sin släkt och alla tidigare vänner och bekanta.

Därför önskar jag att näst gång du lyssnar på en person som i kassakön, på macken, i bussen eller vid kaffebordet på jobbet ondgör sig över hur hemskt och eländigt det är för ett barn med den där hemska och konstiga föräldern som barnet absolut inte vill umgås med, ta dig en funderare och granska kritiskt det som sägs.
Stämmer det överens med det du hört tidigare?
Passar det över huvud taget in på personen som omtalas?
Och framför allt, innan du sprider skvallret vidare, skulle du vilja bli omtalad på samma sätt om det var du som separerat?

Kom ihåg att om någonting låter overkligt och orealistiskt, är det rätt ofta det också.

Denna inlaga, skriven av mig, publicerades i ett flertal tidningar under september månad 2007.