En helt vanlig måndag i augusti gick mitt liv i spillror.
För hur mångte gången vet jag inte.
Jag förlorade det sista av mina barn och det gjorde så förfärligt ont.
Skriket och tårarna sitter fortfarande kvar i min mage.
Min älskades försök att trösta och lugna mig är inbränt på näthinnan.
Kvällen är glasklar och kommer aldrig att suddas ut från hjärnbarken.
Hur kunde det gå så fel?
Varför kunde jag inget göra?
Och hur kunde omvärlden tillåta att det fick ske?
Min 13-åring försvann från mig och det fanns ingen som ens försökte återbörda barnet eller ens se till att kontakten skulle finnas kvar.
Tvärtom, det fanns alldeles för många välmenande människor i både myndighetsställning och vanliga dödliga som hjälpte till att kapa banden.
Känslan i maggropen när jag insåg att barnet aldrig ens befunnit sig påväg hem utan istället fanns på andra sidan skiftet.
Den lakoniska vaktmannen på färjan som konstaterade att barnet var hittat och skulle utelämnas till den väntande fadern.
Polisen som konstaterade att det inte var ett lagbrott att lämna ut ett minderårigt barn till en umgängesförälder utan tillstånd från mig, vårdnadshavaren.
Socialdirektören som helt frankt förklarade ”Du måste förstå att barnet har det bra hos fadern, också”.
Och rektorn som tyckte det var helt ok att skriva in ett barn i skolan utan vårdnadshavarens samtycke.
Ibland undrar jag verkligen om det var såhär det var tänkt.
Var det faktiskt inte meningen att jag skulle få se något av mina barn växa upp, bli tonåring, revoltera, bli kär, sörja ett brustet hjärta och förlorade vänner för att tillsist flytta hemifrån?
Varför skulle det hända mina barn?
Varför jag?
Mitt barn kämpade emot splittringen.
Kom hem och var gosigare än någonsin.
Och jag gick omkring med hjärtat i halsgropen och undrade vad som skulle hända härnest...
Svaret kom rätt omgående.
Socialdirektören var mycket ond över mitt tilltag att hämta hem mitt barn.
Polisen var också mycket ond över att jag täcktes hämta hem ett barn jag trots allt hade ensam vårdnad om.
Och juridiskt hade jag inget att sätta emot när det blev dags för ännu en umgängeshelg.
Ingenting.
Och den helgen förlorade jag barnet.
Igen.
Det tog närmare 6 år innan jag pratade med barnet igen.
Och då fick jag äran att hjälpa barnet flytta bort från fadern.
Inte hem till mej.
Bort från honom.
Och kontakten återknöts.
Sakta sakta återfick jag kontakt med mitt barn.
Efter 6 förlorade år.
År fyllda med tystnad.
År fyllda med papperskrig.
År av förhandlingar.
År av oförrätter.
År av liv.
Och nu?
Nu finns barnet i min närhet.
Kommer hem till mig.
Berättar om nyfunnen kärlek.
Leker med småsyskonen.
Fixar mat i mitt kök.
Skrattar.
Finns, här hos mig.
Igen.
Lyckan är stor men magen minns skräcken och hjärnan spelar mej fula spratt och visar filmen, tårarna och skriket i mina drömmar.
Och jag vaknar med järnsmak i munnen.
Det kommer aldrig att sluta.
Jag kommer alltid att minnas.
Mina förlorade år.
