Fyrabarnsmor utan barn

Vet du om att ditt barn lever i misär?

Rösten i andra änden av telefonen låter uppriktig.

Jag sväljer.

Hur illa kan det bli?

Mitt lilla barn mår dåligt.

 

Jag vaknar av att någon styker mig över ryggen.

En liten varm hand som stryker gång på gång över min rygg.

Jag vänder mig om och tittar på mitt lilla barn i det skumma rummet.

Ljuset som sipprar in säger mig att vargtimmen inte infunnit sig än.

”Jag ville bara känna att du är här mamma.”
Jag kramar hårt om mitt lilla barn och ligger vaken medan barnet somnar i mina armar.

Vi byter om på färjans toalett.
En väska med märkta kläder som inte rörs förrän det är dags att återbörda barnet till fadern.

En stickande doft i mina näsborrar när jag lyfter upp mitt barn säger mig att det är dags för ännu en resa till akuten.
Mitt lilla barn har ännu en urinvägsinflammation.
Jag frågar hur länge det gjort ont att kissa.
Barnet rycker till och tittar på mig med stora ögon.
Tystnade som möter mig är talande.
Ingen bryr sig om mitt lilla barn.
Ingen.

Vi är ute på äventyr.
Dryga veckan har vi tältat och upptäckt nya saker och hört människor prata på främmande men ändå förståeligt tungomål.
Danmark är litet men ändå så stort.
Ett hus fyllt med dockor bakom glas förundrar oss.
Vi går och tittar och pekar.
Fram och tillbaka.
Vi hittar tomtens monter.
Och tomtens önskelista får fyllas på.
Barnen skriver sina önskelistor.
Mitt lilla barn skriver med spretiga bokstäver.
”Jag vill bo med mamma på Åland”
Resten av resan är förstörd.
Barnet skriver ännu en lapp på vägen tillbaka till färjan.
”Jag vill bara dö.”

 

Jag trotsar socialdirektören och hälsar på mitt barn utan att meddela skriftlig en vecka i förväg.
Vi ligger på golvet i skolans gymnastiksal och mitt lilla barn gråter.
Jag håller om barnet.
Vyssjar.
Nynnar.
Håller om och bara finns där.
När skoldagen är slut sliter farmor barnet ur min famn.
Farfar står utanför och höttar med näven mot mej.
Jag ser inte barnet mera.
Tårarna förblindar mig och när de äntligen slutar rinna är barnet borta.
Igen.

”Mamma, varför kan jag inte få dö?”
Den lilla rösten i andra änden skakar av återhållen gråt.
”Vad är det?”
Min röst darrar den också.
”Jag är så hungrig mamma, jag är så hungrig.”
”Finns det inget bröd? Kan du inte göra dej en smörgås?”
Jag känner den välbekanta smärtan i magen igen.
Mitt barn är hungrigt och jag är inte där.
”Jag får inte äta bröd mamma. Jag måste äta blomkålssoppa säger farmor.”
Nu hör jag hur tårarna rinner på mitt lilla barn.
”Varför måste du äta blomkålssoppa? Har ni inget annat?”
Åh herregud, mitt lilla barn.
”Jag är för tjock. Kläderna passar inte. Jag måste äta blomkålssoppan för dom märker om jag tar en smörgås...och förresten så är farmor och farfar där ute. Jag vågar inte göra en smörgås...”
Rösten i andra änden hackas sönder och jag hör hur tänderna skallrar av gråten.
Barnet gråter så högt och vilt att min lillasyster som står bredvid mig vid köksbänken hör och börjar gråta med.
Hur kan man tvinga ett barn att äta blomkålssoppa?
Ett växande barn!
Jag kan inget annat göra än finnas där i andra änden och lyssna på mitt älskade barn som gråter.
Hjärtskärande.
Länge.
Och ingen finns som ens vill hjälpa mitt lilla barn.
Ingen.

”Kan du komma och hämta ditt barn”
Jag blir förvånad.
Vad menar människan i andra ändan?
Efter lite prat kommer det fram att dödsönskan är stor.
Skolkuratorn känner sig maktlös.
Jag lovar hämta mitt barn om skolkuratorn ser till att ordna papper som gör det möjligt.
Det visar sig vara omöjligt.
Det går inte att ordna några papper.
Jag kan inte hämta mitt barn.
Socialdirektören sätter stopp för alla dylika planer.
Det är mitt fel att mitt lilla barn mår dåligt.
Jag bör glömma mina barn, skaffa mig en ny man och göra nya barn.
Jag måste sluta lägga mej i och låta barnen vara ifred.

Gör jag det så börjar nog mitt barn må bra igen.

Det är mitt fel att mitt barn mår dåligt och vill dö.

Bara mitt.

Det är natt.
Jag sover när telefonen ringer.
Mitt lilla barn ringer och vill höra att jag är där.
Jag sjunger för mitt lilla barn.
”När trollmor har lagt de 11 små trollen...”
Vi ligger tysta i varsin telefon.
Jag hör tysta snyftningar.
Jag sväljer klumpen i halsen och känner hur det bränner bakom ögonlocken.
Mitt barn gråter och jag kan bara krama om telefonluren.
”Sov nu lilla barn, sov med hyvelspån i näven...”
Rösten skakar och darrar.
Men jag vill inte att mitt lilla barn ska höra att jag gråter.
Jag sjunger tills mitt lilla barn sover.
Jag håller i luren och lyssnar på de lugna andetagen i andra änden.
Mitt barn sover.
Men jag kan inte sova.
Inte längre.
Jag har slutat sova en hel natt.
Och mardrömmen tar aldrig slut, inte ens när jag vaknar.

En bekymrad lärare ber att få prata med mig när jag hälsar på mitt lilla barn i skolan.
”Vet du om att ditt barn mår dåligt?”
Jag suckar inombords och undrar vad det är som ändrats.
Har det hänt något nytt?
Eller är det samma visa om igen?
Mitt barn har mått dåligt i så många år.
Så många har påpekat att jag borde göra något.
Så många har svikit.
Så många löften har brutits.
Mitt barn mår dåligt.
Ja?

Flyttlasset går och mitt lilla barn är överlyckligt.
Nu äntligen ska barnet få en egen dörr att stänga om sig.
En egen lägenhet.
Ett eget liv.
Äntligen.
Jag ler och ser på mitt överlyckliga barn.
Ska mardrömmen äntligen ta slut?
Två dagar senare är det över.
Socialen kan inget göra.
”Du måste förstå att vi inte kan hjälpa barnet. Man måste vara myndig för att få flytta hemifrån.”
Mitt barn tvingas flytta hem igen.
Fyra månader senare står jag i telefonen och hör en socialarbetare förklara för mig att jag måste hjälpa mitt barn.
Jag måste göra någonting.
Mitt barn lever i misär och jag måste GÖRA någonting.
Och jag står i konferensrummet på mitt jobb och känner hur raseriet bubblar i mig.
Hur vågar denna människa ringa mej och KRÄVA att jag ska GÖRA någonting?
Hur vågar människan?
Den myndighet människan arbetar för har sett till att mitt barn fråntagits alla rättigheter till ett värdigt liv under 11 års tid.

Inte en gång under alla dessa år har någon lyft ett finger för att hjälpa mitt barn.
Inte en gång har någon förklarat för fadern vilka skyldigheter han har gentemot sina barn.
Inte en gång har jag fått hjälp att träffa mina barn bosatta hos honom.
Inte en gång har mina barn bosatta hos honom fått hjälp att träffa mig.
Och nu är det mitt ANSVAR att hjälpa mitt barn?

Det sägs att barn omhändertas alltför lättvindigt i vårt land.
Det har jag då aldrig märkt av.
Inte ens en 17-åring som anses leva i misär får hjälp att flytta hemifrån.
Jisses.
Sen undrar människan varför barnet inte berättat hur illa det är.
Varför har barnet inte berättat hur det mår?
Varför säger barnet att allt är bara bra?

Jag resignerar.
Jag tänker länge innan jag svarar socialarbetaren.
”Hur tror du att barnet skulle berätta något åt er efter alla dessa år?
Alla brutna löften, alla förtroenden som återberättats åt fadern.
Allt ni har gjort för fadern.
Och inget har ni gjort för barnet.
Vad finns det kvar för barnet att berätta åt er?
Ingenting.”

Socialarbetaren ringde inte igen.
Och barnet är fortfarande kvar.