Fyrabarnsmor utan barn

Ibland undrar jag hur barn tänker?
En sommardag åker vi hem från simskolan och ser en överkörd orm.
Det går snabbt och jag hinner inte se vad det är för sorts orm.
En timme senare sitter mitt lilla barn på baksidan av huset och håller i någonting...en snok...

Barnet har alltså cyklat iväg och hämtat den överkörda ormen!
Det tar en god stund innan jag får barnet att förstå att man inte plockar upp ormar av vägen, varken döda eller levande.

Samma sommar tar mitt lilla barn simkandidaten 7 år ung.
Mitt andra barn blir primus magister som 11 åring.
Mitt stora barn kom inte hem till ön på sommarlovsumgänge tillsammans med sitt yngsta syskon.
Barnet sommarjobbar med att klippa gräs hos farmor och farfar.

Först senare, när mitt barn hälsat på under en förlängd helg några veckor innan skolan börjar, följer mitt stora barn med hem och stannar en och en halv vecka på ön.

Vi umgås och träffar massor av vänner.
Det blir massor simma och leka och köpa nya kläder åt mina barn.
Kläder som mina barn förhoppningsvis får behålla utan att behöva tvätta själva för hand.
Det har visat sig att kläder jag köpt försvinner, sådär som ena strumpan plägar göra när man tvättar strumporna i tvättmaskin.
Det gör mina barn olyckliga och jag lär barnen hur man startar en tvättmaskin och en torktumlare.

Ännu en skolstart och vi får samtidigt tag på en större lägenhet.
Det blir både flytt och storsortering i skåp och lådor.

Och bråk med fadern om umgängeshelg igen.
Eftersom han vill flytta umgängeshelg och färjan läggs på dock samma helg blir det en stor intressekonflikt.
Efter mycket tjafs både med fadern och med de alternativa färdsätten lyckas jag få barnen veckan senare och får sätta mig på färjan för ännu en resa tur retur.

Det är fint väder hela helgen och vi kan både sola och bada ute på stugan.
Bastun går varm och alla trivs.
Lördagen tillbringar vi på idrottsplan eftersom det är obligatorisk skoldag och mitt barn är med på kulstötning.
Sen lyckas vi få plocka majs på hemvägen och kan njuta av färsk majs med mycket smör på till middagen.

Att föra tillbaka barnen innebär en rejäl merkostnad denna gång eftersom vi blir tvungna att ha bil med dit för att kunna ta oss till nästa färja som ska se till att vi kommer hem igen.
Då hjälper det inte att månskenet är vackert när man kommer hem 3 på natten, det smakar ändå rätt träigt.

Några veckor senare är det dags för nästa kryssningshelg.
Mitt barn ska upp på sin umgängeshelg och jag ska springa Lidingöloppet.
Det betyder färja på torsdag, färja på fredag och extra mycket färja på söndag.
Jag vågar inte ens tänka på hur mycket alla mina färj biljetter är värda...för jo, jag har sparat biljetterna från stor del av mina åkturer under åren som gått.

Jag hämtar mitt lilla barn över höstlovet och vi har födelsedagskalas med tårta och presenter och många gäster åt barnet som snart ska fylla 8 år.
Senare på kvällen hjälper vi till att överraska grannen på födelsedagen.
Massor av vänner och bekanta samlas till Dansgalan som ordnas på ön den helgen.
Och grannen blir verkligen både överraskad och glad åt att se oss alla, en hel busslast full med glada goda vänner.

Barnens farfar är också där, som chaufför åt ett av dansbanden som uppträder.
Jag dansar med mina barn.
Det blir en sväng vals med det ena barnet, foxtrot med det andra och vi fnissar och sjunger med i låtarna.

Så händer det som inte får hända, inte här och inte när min före detta svärfar håller stenkoll på oss.
Mellan två låtar har arrangörerna gått runt och strött ut potatismjöl.
Och jag dansar rakt ut i en hal fläck på golvet med mitt lilla barn i min famn.
Vi åker ikull, kanar iväg en bra bit och fnittrar hysterisk medan jag försöker ta mig upp.
Vi ser ut som Bambi på hal is tills vi hittar fast golv igen och kan fortsätta dansa.

Och jag bara vet hur snacket kommer att gå.

- Ja hon var så full att hon inte ens kunde hållas på benen på dansgolvet!

Att det var jag som körde både dit och hem igen kommer ingen att tro på.
Ingen alls.
Den vurpan och farfars ilskna blickar förtar en del av glädjen för mig och barnen.
De vågar inte riktigt glädjas på samma sätt som de brukar och tillsist somnar de i mitt och sambons knä.

Vi bäddar ner dem på stolar med filtar över och umgås med födelsedagsbarnet en stund till.
Sen ger vi upp.
Det är inte så roligt med en osalig ande i närheten.

Dagen efter ska mitt lilla barn följa med orkesterbussen och farfar tillbaka hem till fadern.
Jag fixar en fin låda med vackert papper på och handtag av snören.
Lådan fyller jag med brev och en burk med hemlagade maränger och en annan burk med hemlagade chokladbollar.
Teckningar av syskonet och utskrivna bilder.

Mitt lilla barn har nya kläder på sig när vi kommer till bussen.
Och den här gången vågar barnet inte gråta.
Inte inför farfar.
Jag ser hur barnet sväljer och sväljer och ögonen blir stora och blanka.
Vi kramas lite i smyg framför bussen och jag lovar göra allt som står i min makt för att barnet ska få det bra.

Jag inser att det kanske är dags att kämpa lite till.
Att försöka ännu en gång att gå den lagliga vägen och försöka få hem barnet till ön igen.
Om inte annat så för att barnet ska få veta hur mycket jag saknar och älskar barnet.

Det kan inte vara hälsosamt att tvingas smyga så med sin längtan och saknad efter den andra föräldern.
Jag kan bara inte tro att det är nyttigt för någon att tvingas leva så.
Inte för mina barn.
Inte för mig.
Inte för någon.