Fyrabarnsmor utan barn

Jag sitter vid köksbordet hos mina föräldrar.
Allt känns bara så hopplöst.
Mina barn kom aldrig hem från skolan idag.
Deras pappa hade hämtat dem och tagit dem med sig före skoltaxin kom.

Så nära men ändå så långt borta.
Jag ser huset från köksfönstret hos mina föräldrar.
Det ligger rätt naturskönt bredvid bäcken bara några stenkast bort.

Min bästa vän under de sköra tonåren bodde i huset tillsammans med sina föräldrar och sin storebror.
När huset skulle säljas fick jag, eller rättare sagt vi, min familj, möjlighet att köpa det.
Och efter en hyfsat snabb renovering var det klart för inflyttning.

Kök, vardagsrum och två sovrum i nedre våningen fixades upp.
Maken och svärfar sköt fast panel både i taket och en bit upp på väggarna.
Jag fick hjälp av en väninna att lära mig tapetsera och hänga upp bårder.

Hela huset sand-blästrades av brorsans en bekant och jag fick hjälp av mina klasskompisar att rödmylla det tidigare gula huset.
Rött med vita knutar och en porlande bäck som vindlade runt huset.
En bro att sitta på och dingla med benen och titta ner på den lilla forsen där under.
Och bäst av allt, en bergklack vi som barn solade på när vi lekt färdigt i den lilla uppdämda dammen en bit upp.

Nu kändes det som om huset bara låg där och ruvade, väntade på något.
All kalabalik när det blev flyttdags låg fortfarande som en sten i magen.
Ena dagen bodde jag i en lägenhet tillsammans med barnen och nästa fick jag veta att jag hade en vecka på mig att flytta ut.

- Förresten, jag ringde kommunen här om dagen och sa upp din lägenhet. Din kusin ska flytta in i den bara du kommer bort härifrån. De vill renovera den lite men det går snabbt.
Maken ser illmarig ut där han står i ytterdörren påväg tillbaka till jobbet på sjön.

Det fanns inget val.
Det var bara att börja packa ihop allt jag och barnen ägde och hade och köra iväg det ut ur lägenheten som varit vårt hem i snart 3 år och till huset.
Och maken for iväg på jobb och lämnade oss mitt i röran och med skulden brännande.

Jag måste ut så att min kusin kunde flytta in.
Hon behövde en lägenhet så mycket mera än mig.
Ett litet tag kunde jag kanske stå ut, kanske jag kunde få tag på något annat boende?
Kanske vi skulle klara av att bo under samma tak igen, efter alla år på olika orter?
Kanske barnen skulle lära sig tycka om att bo med sin pappa i närheten igen?
Kanske allt skulle bli bättre?

Det blev inte bättre.
Redan efter någon vecka var skräcken och känslan av totalt misslyckande tillbaka och jag grät mig igenom en hel skidtävling.
Det är inte lätt att gråta i timmar utan att barnen märker det.
Och det är absolut inte lätt att gråta mitt ibland massor av människor involverade i ett klubbmästerskap på skidor.

Mina barn stakade sig runt skidspåret och den här gången lät jag bli att skida bredvid yngsta dottern.
Jag hade aldrig klarat av det utan satt för mig själv i ett gammalt avbytarbås och torkade tårarna.
Där och då insåg jag på fullt allvar att mitt liv var på kollisionskurs med livet självt.
Skulle jag överleva måste jag agera.
Och det snabbt.

Ansökan om skilsmässan gick enkelt.
Trots att maken vägrade följa med och aldrig hämtade ut dokumenten.
Det blev jag som hämtade ut dem och bad honom läsa igenom och skriva under.
Det gjorde han inte utan istället eldade han upp alla dokumenten i köksspisen, framför mina ögon, och förklarade att det aldrig skulle bli någon skilsmässa för min del.
Det var ett misslyckande i hans ögon och helt oacceptabelt.

Istället sökte jag sommarjobb 400 kilometer bort och lycka lycka, jag fick jobbet.
Dessutom fick jag även tag på ett litet torp att hyra åt mig och barnen.
Ägaren av torpet hjälpte mig möblera det lilla huset med 4 sängar, ett köksbord och 4 stolar och en gammal men väl fungerande tv.

Den veckan jag ordnade allt och jobbade och såg till att allt var klart gick barnen fortfarande i skolan.
Det var första gången i mitt liv som jag var ifrån barnen.
Någonsin.
Lättnaden när allt var klart och jag kunde åka till dem och fixa sonens 10 årskalas för klasskamraterna och packa ihop deras grejer var stor.

Sista kvällen i huset var däremot inte rolig.
Barnen vågade inte gå och lägga sig utan satt bredvid mig i soffan tills det var dags att gå iväg till busshållsplatsen 1,5 kilometer bort.
Maken gick ut och påstod att han skulle skjuta sig om vi åkte.
När det inte bet kom han in igen och förklarade att han skulle hänga sig.

- Vill du ha hjälp att knyta snaran? Frågade jag...trots att jag visste att det skulle gå ut över mig på något sätt.

 Innan vi gick fick jag en avbitartång och makens ring framför mig på bordet.
Mina ringar drog han av mina fingrar.

- Åker du ser du till att klippa ringarna itu. Du har ingen rätt att ha dom.
Jag tog alla ringarna och la dem i min ficka.

- Ringarna får barnen, sen, om dom vill ha dom.

Jag klädde på barnen och vi tog våra väskor och lastade på sittkärran.
Varsin ryggsäck på ryggen och sen promenerade vi iväg.
Bort från hemmet som inte kändes som ett hem.

Inget av barnen protesterade en endaste gång under vår promenad till bussen.
Trots att det var skymning och natt och rätt långt att gå för en 4,5 åring, en 8 åring och en blivande 10 åring.

I bussen somnade barnen och jag satt och tittade ut genom fönstret tills det blev morgon igen.
Först när färjan lagt ut kändes det som om vi skulle klara oss.
Vi var på väg hem.

- Nu mamma, nu är vi hemma. Nu har vägen rätt färg igen.
Sonen satt i passagerarsätet när vi körde från terminalen mot vårt hem för sommaren.
Han tittade på mig och sken ikapp med solen utanför.
Det var länge sen han sett så lycklig ut och jag kunde äntligen le tillbaka mot honom.
Ärligt och uppriktigt.

Kommunen ordnade dagmamma till min lilla tjej.
De två äldre barnen fick tillbringa de långa sommardagarna på gården tillsammans med ägaren och hans brors familj.
Det fanns två jämnåriga barn i huset, både kossor och höns och en stor maskinpark.

Barnen fick leka och busa tillsammans med barnen i byn.
Sonen hjälpte till på gården och fick lära sig både sköta djur och köra traktor.
Han var lycklig.

Jag arbetade lagom långa dagar och vi hann simma massor.
Rullskridskorna hade vi med oss och kunde rulla iväg hela familjen med lillasyster i kärran och matsäck i ryggsäcken.
Vi utforskade kommunen och umgicks med både gamla och nya vänner.
Och vi tittade på familjen Macahan på tv.

Livet hade varit fulländat om inte hösten hade funnits.
Och hade jag varit klok och tänkt till hade vi aldrig återvänt.

Min utbildning hade jag kunnat göra klar på distans.
Barnen hade kunnat börja i skolan tillsammans med sina nyfunna vänner.
Och vi hade fått behålla varandra, som familj.

Nu blev det inte så.
Barnen återvände till sin skola och till dagiset.
Jag jobbade klart och återvände till min skola.
Och jag väntade och väntade på att kommunen äntligen skulle få tag på ett nytt boende för mig och barnen.
Tills den dagen jag kom hem från skolan och världen rämnade.
Och vi blev hemlösa.