Det drar ihop sig till jul.
Första julen som separerad, på riktigt.
Jag sitter på golvet i mitt vardagsrum och plockar fotografier i tidsföljd.
Först bilder på äldsta barnet som baby, sen bilder som tagits när nästa barn fötts.
Ett album fylls med bilder på barnen och jag börjar på nästa och fortsätter ända tills bilderna är slut.
Albumen paketeras in och ska bli till en julklapp åt fadern.
Några veckor innan stod jag i badrummet med ilskans tårar rinnande nerför mina kinder.
Händerna svarta av jord och badrumsgolvet täckt av tidningspapper.
Att dela på och plantera om alla mina krukväxter är en sportlovs-syssla och något jag brukar göra för att föryngra mina växter.
Inte för att en argsint exmake kräver att få exakt hälften av alla krukväxter i hushållet.
Kriget kring mina sagoböcker sitter som stenhård klump i mitt mellangärde och är något jag också har svårt att smälta.
Hur kan någon kräva delar av en annans barndomsminnen?
Ville han ha sagoböcker fick han se till att skaffa sig egna.
Där tog faktiskt min vilja till kompromiss slut.
Mina sagoböcker var bara mina.
Jag hade fått dem i ett bokpaket från Barnens Bokklubb varje månad från 6-årsdagen och framåt tills stapeln närmade sig en meter hög.
Äktenskapsförord eller inte men böcker jag fått av mina föräldrar som litet barn kunde han väl ändå inte kräva att få hälften av!
Jag tror inte att han var förberedd på den svadan.
Och jag fick behålla mina älskade böcker.
Vi försökte faktiskt få tillstånd en fungerande jul.
Jag och barnen kom och tittade på Kalle Ankas jul och åt julmiddag hos farmor och farfar, precis som många jular innan.
Tomten kom och julklapparna delades ut.
Och sen satte vi oss i bilen för att åka till mormor och morfar som så många gånger förr.
Innan jag hann starta bilen kom ex-maken och gav mig en julklapp.
Två förpackningar tandkräm.
Några dagar senare kom ett utkast till umgänge och underhåll från tingsrätten.
Mannen ville ha barnen vecka- nästan vecka och slippa helt att betala underhåll.
Barnen skulle vara skrivna hos fadern men det huvudsakliga boendet skulle vara hos mig.
Likaså alla måsten.
Om barnen var sjuka eller behövde träffa läkare eller gå på kurser och nöjen skulle jag ombesörja den biten.
Jag hade gärna godkänt uppgörelsen.
Mer än gärna.
Tyvärr fick man inte göra ett dylik avtal enligt socialtanterna och advokaterna.
Och jag fick ta konsekvenserna.
Kommentera