-Vad menar du?
Jag stirrar vantroget på socialarbetaren som sitter i fåtöljen bredvid mig.
- Ja, han var ju lite arg. Det måste du ju förstå?
Jag fortsätter stirra på henne.
Och orden sviker mig.
- När man är arg säger man sådant man inte menar. Han menade nog ingenting av det han sa och gjorde.
Det måste du ju förstå.
Hon tittar på mig, manande.
Jag begriper ingenting.
Vad menar människan?
Ska jag förstå att min exman var ”lite arg” och ”inte menade” att jag borde dö?
Att allt han sagt och gjort var på grund av något jag gjort?
- Har du bott med min exman? frågar jag av henne.
- Vet du hur min eman är när han blir arg? Är du bättre än mig på att se skillnad på ”lite” och ”mycket” arg? Menar du faktiskt allvar med det du säger? Att det är mitt fel att han blev lite arg?
Hon snörper på munnen och tittar stint på mig.
Det är väl klart att hon inte bott med min exman.
Men hon tycker fortfarande att jag överdriver.
Min exman hade varit lite arg och hotat mig till livet, framför socialarbetarna, och jag skulle ta det som en kvinna.
Inte konstra och kräva förståelse för att det var konstigt eller felaktigt att göra så.
Jag stiger upp ur kuratorns lilla soffa och ber om ursäkt.
- Jag måste gå, jag har en tid att passa. Min dotter har blåmärken, vi ska träffa en doktor som kanske förstår sig på barnmisshandel. En doktor som kanske är bättre på att prata med barn än vad ni visat er vara.
Jag går ut och hör hur socialarbetarna i rummet protesterar bakom min rygg.
Mina barn sitter i väntrummet och bläddrar i böckerna som finns där.
- Kom, säger jag till dem. Kom så går vi till andra sidan.
Vi anmäler oss i luckan och får sätta oss ner utanför nästa dörr.
Det tar inte länge innan en kvinnlig doktor öppnar dörren och släpper in mig och min yngsta dotter.
Vi sätter oss i besöksstolen, min lilla flicka kryper upp i mitt knä och håller armarna om min hals.
Hon tittar på oss och frågar av mitt barn vad hon heter.
Min lilla flicka kryper ihop lite till och kikar upp på mig.
Jag nickar uppmuntrande och hon svarar med en mycket liten röst.
Jag visar upp hennes överarm och alla blåmärken som finns där.
Den kvinnliga doktorn ställer sig snett bakom oss och provar olika handgrepp.
Blåmärken stämmer in på en vuxen hand, lite snett uppifrån.
Min dotter snyftar lite.
Hon vill inte svara på frågor om vem och varför men tillsist får hon ur sig att märkena kommit för att hon ville hem till mamma.
Hon fick inte gå hem till mamma som fanns hemma hos mormor och morfar på andra sidan vägen.
Och hon skulle säga att det var storebror som hållit fast henne.
Den kvinnliga doktorn tittar på henne.
- Du skulle alltså säga att det var storebror? Fast det egentligen inte var han?
Min lilla flicka tittar på henne med stora ögon.
Tårarna blänker både på kinderna och i ögonen.
Hon vågar inte svara på någon av frågorna.
- Du får nicka eller skaka på huvudet, om det känns bättre?
Den kvinnliga doktorn försöker igen.
Men min lilla flicka stirrar bara tomt framför sig.
Hon har stängt av. Hon är inte längre med oss i rummet och jag inser att det här är större och värre än jag någonsin kunnat ana.
Den kvinnliga doktorn tittar upp på mig med bekymrad blick.
- Hon borde få träffa någon som kan prata med henne. Hon mår nog inte alls bra. Du MÅSTE se till att hon får hjälp.
Vi går ut. Eller rättare sagt, jag går ut och bär på mitt paket till barn.
De äldre syskonen sitter på en soffa och bläddrar i gamla Kalle Anka tidningar.
Vi går till bilen under tystnad.
Mina barn, den enda familj jag har, mår dåligt och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp.
Och de som borde hjälpa barnen, och mig, har bestämt sig för att jag överdriver och är en sjåpig mamma som vill styra och ställa över barnen och diktera villkoren för fadern.
Det finns ingen kvar som kan hjälpa oss.
Ingen.
Kommentera