Ännu en sommar kommer.
En sommar utan fungerande umgänge.
En sommar utan kontakt.
En sommar med värkande hjärta och frågan varför hängandes som ett damoklessvärd ovanför mitt huvud varje gång jag pratar med mitt älskade barn i telefonen.
Jag förstår faktiskt inte varför.
Jag är antagligen dum.
Och det är antagligen mitt fel.
På något sätt.
Ändå förstår jag fortfarande inte varför det är så svårt att få hem ett snart myndigt barn ens en vecka eller två under sommarlovet.
Det är inte lätt att vara förälder.
Det är inte lätt att var ensamstående förälder.
Och det är sannerligen inte enkelt att vara frånskild förälder utan vårdnad, utan boende, utan någon som helst rätt att träffa, umgås eller ens prata med sitt eget barn.
Hat är oönskat.
Det är något man inte får prata högt om.
Hat förmörkar och förstör sägs det.
Och att hata någon annan säger mer om dej själv än om den andra.
Men ändå, jag hatar vad den andra föräldern gör mot våra gemensamma barn och jag hatar innerligt vad det gör med mig.
Och nej, det finns inget att förlåta.
Jag kommer aldrig att kunna förlåta det som gjorts gentemot våra gemensamma barn.
Jag kommer aldrig att kunna förlåta vad hatet gjort med mej.
Och vet du vad, jag hatar faktiskt hela dej för allt du gjort emot mej.
Bittert?
Javisst.
Det ÄR bittert.
Och att ett av barnen återvänt självmant gör ingenting ogjort.
Det fattas två barn.
Det fattas massor av år.
År av skrapsår.
År av kärlekssorg.
År fyllda med favoritmat, kompisar, favoritfärger, läxor, julfester, lärdomar, sorger och bedrövelser.
Det fattas mig massor av år fyllda med liv.
Livet fattas mig.
Och intet får jag åter.
Ingenting.
Vad får barnen?
Alla år är även förlorade år för dem.
År fyllda med kusiner, mostrar och morbröder, morföräldrar, födelsedagskalas, dop och släktkalas.
År fyllda med sammankomster och träffar och liv.
År fyllda med sammanhang.
År fyllda med gemensamma nämnare.
År fyllda med liv.
Och nu, vad har vi kvar?
Jag sitter här med tårarna brännande bakom ögonlocken och tänker på mina barn.
Mina barn som sedan länge inte längre är mina barn utan främlingar för mig.
Barn som inte längre är barn utan unga vuxna som borde leva egna liv men trots det är hårt hårt bundna till den andra föräldern och fortfarande utom räckhåll.
Unga vuxna utan möjlighet att utforska sig själva eftersom halva deras arvsmassa och genetiska arv fråntagits dem under dryga decenniet redan.
Hur kan dom bli hela vuxna då?
Det är bättre att låta barn växa upp till hela vuxna än att försöka laga trasiga vuxna.
Och jag kan inte hjälpa till förrän frågan ställs.
Jag kan inget göra förrän handen sträcks ut.
Jag har gjort allt jag kunnat tills nu.
Jag kommer att fortsätta göra vad jag kan tills dagarna tar slut.
Jag kommer aldrig att sluta hoppas, jag kommer aldrig att sluta tro att det ska gå.
Det måste gå.
Trots att det gör ont mest varje dag så måste det gå att laga det som är trasigt.
Det måste gå att återfå kontakten med mina förlorade barn.
Trots tiden som gått.
Trots alla förlorade år.
Det måste gå.
Jag är tvungen att tro på det, annars går jag sönder.
Faller i spillror och inget blir kvar.
Min familj måste kunna bli hel igen.
Nångång.
Det måste gå.
Barn,
Hat,
Kärlek,
Sorg,
Kommentera