En helt vanlig måndag i januari fick jag uppleva det som är varje normalt funtad förälders mardröm.
Jag fick sitta i närmare 9 timmar med min son i mitt knä och pendla mellan hopp och förtvivlan för att till sist bli tvungen att titta på när en läkare stängde av respiratorn och pulsen sakta men säkert saktade in för att bli stilla.
Det hela började som en helt vanlig måndag.
Jag jobbade hos Blomqvist's i Gesterby och kom hem från ladugården runt 9 på förmiddagen.
Lekte med barnen och plockade undan lite.
Lekte med barnen och plockade undan lite.
Gosade med sonen och gjorde honom i ordning för middagsvilan.
En sista flaska välling, en sista godnattpuss i mungipan.
En sista kram innan jag bäddade ner honom i vagnen och placerade den nedanför vår höga stentrappa.
Han låg på sida och sov så sött.
Jag tittade till honom några gånger, skrinnade med de stora barnen ute på rinken och gick in och diskade lite.
Och jag tittade ner i vagnen igen och tänkte att det börjar bli dags för väckning närmare 15 på eftermiddagen.
Maken tog soporna och gick en runda via rinken innan han lyfte in vagnen.
Och jag dammsög i arbetsrummet.
Då ropade han på mej.
Han ropade.
På mej.
Och jag hörde, ja jag hörde att något inte var som det skulle.
Jag rusade ut och såg honom på golvet med vår lilla son.
Storebror och storasyster stod bredvid.
Och sonen var livlös.
Fullständigt livlös.
Men fortfarande varm.
Efter en smärre minneslucka när numret till alarmcentralen skulle slås fick jag tag på alarmcentralen och kunde begära ambulans.
Hela tiden försökte maken återuppliva sonen.
Hela tiden stod syskonen bredvid och tittade på.
Hela tiden satt jag med ett finger emot halsen på sonen och hoppades på en puls, ett hjärtslag, någonting.
Alarmoperatören bad en kollega ringa efter grannfrun och bad henne komma över efter syskonen.
Ambulansen körde fel.
Sonens kläder klipptes sönder.
Det var kallt ute.
Närmare -20°C.
Och klockan närmade sig 16.
Jag fick följa med ambulansen till akuten.
Maken körde efter med egen bil.
Det var glashalt och chauffören körde med blåljus och sirener i en halsbrytande hastighet.
Sen satt vi där, på akuten.
Efter en halvtimma fick vi komma in och prata med sonen, hålla hans hand.
De hade fått igång hans hjärta.
Han hade fått puls och syresättning.
Vi togs upp till intensiven och placerades i ett ensamt rum.
Eller ensamt, där fanns massor av mackapärer som pipade och blinkade i ett.
Och sonen såg så liten ut där han låg i den stora sängen med slangar och kablar och gud vet vad kopplat till sig.
Han såg ut som om han sov.
Rosiga kinder.
Liten uppnäsa.
Liten pussmun.
Rödblont hår.
Min lilla älskade Gullunge.
Syskonen fick komma och stanna på barnavdelningen och togs omhand av snälla sköterskor.
De fick också komma och prata och sjunga för lillebror.
Barndoktorn Snuffe kom och satt med oss och berättade med låg röst om för- och nackdelar med sonens tillstånd.
Om han bara överlever natten, om han klarar sig igenom vargtimmarna, då flyger vi honom till Åbo och gör en datortomografi och ser hur hjärnan mår.
Jag satt med honom från sena kvällen.
En snäll sköterska lyfte honom i min famn och virade filtar runt oss.
Jag nynnande och jag sjöng.
Tårar vätte mina kinder och rullade ner på täcket som höll sonen varm.
Jag hoppades på ett under och att allt skulle bli bra.
Jag hoppades.
Och hoppades.
Och hoppades.
Tidigt på morgonnatten kom en ny sköterska och tittade på alla maskiner och kurvor.
Hon skakade på huvudet och hämtade en doktor.
Men allt ser ju ok ut protesterade jag.
Han har ju en fin hjärtkurva!
Han har puls!
Han syresätter sig, inte så bra som önskat men över 90% i alla fall.
Doktorn förklarade tålmodigt att den fina kurvan jag tittade på var bak och fram.
Hjärtat slog fel.
Inte padom utan dompa.
Och jag förstod.
Åh som jag förstod.
Min son var inte längre min son.
Min son fanns redan någon annanstans.
Utan att jag hade märkt det hade min son lämnat mej.
Han hade lämnat oss.
Och allt blev tomt.
Tyst.
Kallt.
När doktorn stängde av respiratorn och hjärtfrekvensen obönhörligen gick ner skrek jag ut min sorg.
Jag rev och slet i alla slangar och tuber och bad dem släppa min son.
Vi satt där, maken och jag, och vaggade vår son och grät ut vår sorg.
En sköterska hämtade syskonen och en kvinna ur krisgruppen.
Medan sonen svalnade och det sista som funnits kvar av honom försvann satt syskonen och höll honom.
De undrade vart han hade tagit vägen.
Deras lillebror var borta och mamma och pappa var ledsna.
Vart hade han gått?
Varför var han borta?
Det kommer aldrig att sluta göra ont.
Min älskade son försvann ifrån mej.
Han blev bara 1 år 23 dagar 12 timmar och 5 minuter gammal.
Barn,
Kärlek,
Sorg,
6 kommentarer
Malin
25 Jun 2013 20:35
Tårar rinner för sorgen jag känner med dig/er. Dom varmaste kramar skickar jag.
Beth
25 Jun 2013 22:29
Ursäkta att jag är så nyfiken, hittade din blogg genom att nån bekant hade delat den på FB o har nu läst igenom alla inlägg. Jag känner inte dig men tycker att det verkar så sorgligt, det att dina barn tagits ifrån dig. Hur kommer det sig att det blev så? Brukar det inte bli delad vårdnad vid skiljsmässor om inte den ena har nåt allvarligt bevis mot den andra föräldern som gör den olämlig? Var har pappan emot dig som gör att han har fått vårdnaden om barnen o du får träffa dem bara nu som då?
Lina
25 Jun 2013 22:33
Usch, jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas! Tänker på er alla <3
Malin
25 Jun 2013 22:59
Tårarna slutar inte falla!! Jag är så otroligt ledsen för din sorg, det känns så orättvist så ord kan inte ens förklara! Styrkekramar!
Saragunmarie
26 Jun 2013 10:07
<3
c.sedell
04 Oct 2013 09:19
gråter stilla och skickar tonvis med ljus och kärlek....
Kommentera