Jag bär mitt gråtande barn och gör allt vad jag kan för att inte själv börja gråta.
Det är några hundra meter mellan gårdarna och gråten tär på mig.
Det finns inget jag kan göra, absolut ingenting.

Jag känner klumpen i halsen när mitt gråtande barn går de sista metrarna över gårdsplanen, hängandes i faderns hand.
Blicken de stora blankvåta söndergråtna ögonen sänder mig, all längtan och all sorg.
Barnet hänger fast i hans hand och mer eller mindre går baklänges.
Och mitt hjärta trasas sönder.

Vad har jag gjort med mitt barn?
Hur ska barnet någonsin kunna lita på mig igen?

Jag meddelar socialen att det här är oacceptabelt.
Jag kan bara inte göra mitt barn så här illa.
Svaret jag får tar luften ur mig.
Min plikt som mamma är att bära mitt storgråtande barn till pappan, för det måste jag ju förstå att barnet gråter precis lika mycket när det ska tillbaka till mej.

Jag kan inte förstå resonemanget.
För det första kan det aldrig vara min plikt som förälder att gå så fullständigt emot mitt barns vilja.
Det måste finnas andra sätt att få ett fungerande umgänge på.

Och om det är som fadern och socialen påstår att barnet gråter minst lika mycket när det är min vecka varför syns då inga tårar?
Varför kryper barnet bara upp i min famn och håller om mig, hårt och länge?

Deras resonemang haltar och jag vägrar bära mitt gråtande barn fler gånger.
Det blir barnbyte hos socialen istället.
Och vad får tanterna se?
En far som mutar barnet med pepparkakor för att få barnet till sig.
Sen hur det går till ute på gårdsplanen när barnet ska in i ”fel” bil, det ser dom inte.
Alla tårarna och skriket och den arga rösten, det går dem helt förbi.

Apatin som inträder efter några byten ser de inget av.
De känner inte mitt lilla barn.

När november går emot sitt slut är också mitt liv över.
Ett domstolsbeslut säger att mitt lilla barn, min lilla nyss fyllda 6-åring, ska bo hos sin far tillsammans med sitt äldsta syskon.
Att barnet inte bott tillsammans med fadern egentligen någonsin har ingen betydelse.
Att syskonet är av annat kön och 5 år äldre märks inte i beslutet eftersom barnen återkommande kallats för "pojkarna" av faderns advokat.

Barnen får ju bo kvar i huset.
Att de bara bott i huset några månader innan har heller ingen betydelse.
Huset är en mera stadigvarande bostad än ön de äldre barnen växt upp på.
Ön som mitt lilla barn tillbringade sitt första år och alla somrar på.

Jag får behålla ett barn.
Det gick inte att tvinga ett barn som rymmer ut genom en källarglugg att återvända.
Inte när barnet var verbalt nog att berätta om hur illa det behandlats och hur ogärna det återvände.
Men det går att tvinga mitt gråtande lilla barn som inte bott tillsammans med den andra föräldern.
Enligt både domstol och socialtanter kommer det att gå så bra så och alla mina invändningar och farhågor är ju bara dumheter.

Jag lämnar mitt febriga lilla barn hos mormor och morfar, kysser och kramar barnet länge, länge, och känner hur världen rämnar.
Men jag får inte gråta.
Inte här.
Inte framför barnet.

Så stänger jag dörren till mitt hjärta och mitt liv och vi återvänder hem, tillbaka till vårt torp på ön, det 3 år äldre syskonet och jag.

Mitt lilla barn ringer mig på min mobiltelefon när vi kommit halvvägs.
- Var är du mamma?

Och jag gråter hela vägen hem.

 

 
 
Barn, Kärlek, Sorg,

Kommentera

Publiceras ej