Vem är då jag undrar någon kanske?

Jag är en helt vanlig kvinna i 40-års åldern.
Precis lika intressant, eller för all del ointressant, som damen i kassan eller kvinnan du ser på stan var och varannan dag när du går på lunch från jobbet.
Ingen du lägger märke till direkt.

Min historia började för drygt 13 år sen.
Eller egentligen redan för 24 år sen.
Det var då jag träffade mannen.
Han var så annorlunda och jag fastnade för honom som flugan i spindelns nät.
Och ja, jag älskade honom, trots våra olikheter.
Vi var lyckliga, ett tag i varje fall.
Vilken kvinna skulle inte känna lycka av att bli satt på piedestal?
Sen falnar glansen och vardagen kommer emot.

Vi fick 4 barn tillsammans, mannen och jag.
Det första var inte planerat men jag fick min vilja igenom och blev mamma som 18 åring.
Nästa barn var planerat och kom ett och ett halvt år senare.

Tredje barnet ledde till den första rejäla krisen.
Maken ville inte ha fler barn.
Inte nu, inte så snabbt, det måste bort.
Min utbildning var inte klar, vi hade inte ekonomin i skick, vi hade redan ett barn av varje sort...bortförklaringarna var många.
Jag vägrade och gick emot faderns och farföräldrarnas vilja.

Barn betyder lycka och finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Det hade mina föräldrar lärt mig och det var så jag såg på livet.
Barn ger lycka, alla är välkomna oavsett omständigheterna.

När väl barnet var fött, efter stora komplikationer som otroligt nog inte ledde till barnets död under förlossningen, fanns splittringen kvar, djupt inuti mej.
Jag kunde inte glömma alla hårda ord som uttalats.
Och så dog mitt lilla barn i plötslig spädbarnsdöd vid ett års ålder.
Det kände som ett hån, ett straff för att jag älskat honom så.
Konstigt nog blev jag gravid direkt, eller så var jag det redan när han dog.
Innan året var slut hade vi en ny baby.

Några år och en skilsmässa senare försvann två barn till.
Det yngsta och det äldsta barnen buntades ihop till "pojkarna" trots att det inte var sant och fadern fick ensam vårdnad om dem.
Den trilskande flickungen, som dessutom var både astmatisk och allergisk mot allt, fick jag behålla.

Vid en umgängeshelg några år senare försvann det sista barnet och jag blev ensam kvar.
Och nu, idag, är alla myndiga.

Jag kunde vara kvinnan som svarar i växeln när du ska boka tid till läkaren.
Eller hon som höll upp dörren åt dej i morse när du gick på jobb.

Alla har vi en historia att berätta.
Det här är min.

Kommentera

Publiceras ej